Minns ni valrörelsen 2022? Ni är ursäktade, eller rentav att gratulera om ni inte gör det. Minnet brukar vara kort i politiken. Valrörelser tenderar dessutom att ta fram det sämsta hos de politiska företrädarna. När makten står på spel blir debatten därefter.
Ett år efter att Tidöpartierna vann valet kan vi konstatera att demokratin inte gick under – som det på fullt allvar hävdades i valrörelsen. Sanningen är att demokratins långsamma kvarnar mal på ungefär som vanligt. Regeringen har tillsatt ett antal utredningar, justerat lite lagom i skatte- och bidragsnivåer. Mest kraft har gått till att hantera ett antal externa och svårkontrollede kriser. Det är som det brukar vara i politiken.
Regeringens främsta framgång hittills är troligen att man lyckats få ett preliminärt ja från Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan, till Sveriges Natoansökan. Men ett slutgiltigt godkännande från det turkiska parlamentet återstår och den pågående korankrisen håller ovissheten vid liv.
Ekonomiskt har regeringen mött en tuff utmaning i form av inflation och begynnande lågkonjunktur – så kallad stagflation. Regeringen kan i det läget inte räkna med någon draghjälp från Riksbanken för att motverka de dåliga tiderna. Tvärtom. Troligen kommer den ekonomiska utvecklingen att bli avgörande för om regeringen har en chans att bli återvald 2026. Blir nedgången långvarig kommer Tidöpartierna att vara bakbundna ekonomiskt och missnöjet öka. Det krävs politisk skicklighet i den högre skolan för att vända en kris till en fördel för en sittande regering.
Tyvärr får man nog konstatera att regeringens företrädare inte visat prov på det hittills. Antalet starka profiler är begränsat. Statsminister Ulf Kristersson är visserligen en gedigen och hantverksskicklig politiker, men han har inte riktigt lyckats ta initiativet retoriskt i de kriser regeringen mött. Visst håller han för en jämförelse med Magdalena Andersson och han slår Stefan Löfven med hästlängder. Men han når knappast upp till de tidigare statsministrarna Fredrik Reinfeldts, Göran Perssons eller Carl Bildts förmåga att sätta agendan. Möjligen kommer han växa in i rollen med tiden, som flera av hans företrädare.
Samarbetet mellan SD och regeringen har hittills, i allt väsentligt, visat sig gå smärtfritt. Det kan kanske låta förvånande för den som följer den mediala debatten kring olika utspel på sociala medier från ”backbenchers” i det gamla SD-gardet, som Richard Jomshof och Björn Söder. Men politiken utformas i Regeringskansliet, inte på Twitter. SD är ett parti som genomgått en betydande intern förändring – även om Jomshof och Söder fortfarande har starkt stöd bland partiets egna anhängare. Huruvida SD klarar – och vill – bli tillräckligt städat även utåt för att ingå i regeringen efter nästa val är fortfarande en öppen fråga. De har en del kvar att jobba med.
Det är lätt att glömma hur det såg ut under det socialdemokratiska styret de två föregående perioderna. Regeringens budget fälldes då vartannat år. Det ena samarbetspartiet efter det andra hoppade av. Socialdemokraterna regerade men genomdrev andra partiers politik.
Magdalena Andersson gynnas som oppositionsledare av mycket höga förtroendesiffror – och, får man säga, ett högt stöd i de professionella klasser som har större tillgång till medierna. Men S egen politikutveckling imponerar inte direkt. Oppositionsblocket är dessutom svårt splittrat, där inte minst Centern förr eller senare riskerar att falla i från.
Tidöavtalets kärnpunkter handlar om migration och brottsbekämpning. Här kan nog regeringen ur ett krasst politiskt perspektiv inte misslyckas. För även om de synliga resultaten av regeringens arbete skulle dra ut på tiden, kommer Tidöpartiernas förtroende vara större i dessa frågor än de rödgrönas – nästan oavsett vad. De blå-gula gynnas helt enkelt av att de är på agendan.
Avgörande framåt blir i stället ekonomin och regeringsdugligheten. Låga förtroendesiffror präglar alltid nya regeringar. Jobbet handlar om att hämta upp dem och inte låta andra sätta bilden av regeringens arbete. Regeringen måste vända den pessimism som bitit sig fast i opinionen.
Sist men inte minst. Låt inte sikten skymmas av att medierna, de politiska motståndarna och i viss mån Sverigedemokraterna själva – av kommersiella respektive strategiska skäl – kommer att vilja fortsätta fokusera på enskilda SD-företrädares uttalanden och liknande ”underhållningsvåld”. För merparten av väljarna är det ändå politikens avtryck i vardagen som avgör, i kombination med en känsla av att Sverige är på rätt väg.
Politiken är mycket mer begränsad av omständigheter än vad många tror. Därför blir också alla överord så tröttsamma. En framgångsrik regering behöver kunna hantverket. Resultaten kommer på sikt, ofta i små steg. Den behöver kunna beskriva sitt arbete på ett tilltalande och begripligt sätt och så behöver den inte minst ha en stor dos tur med allt den inte rår över.
