Regeringen vill reformera a-kassan. Huvudnumret är att reglerna för att kvalificera sig till inträde görs om så att den sammantagna inkomsten under kvalificeringstiden ska räknas i stället för antalet arbetade timmar. Perioden minskas också från sex till fyra månader. Det är en rimlig tanke, inte minst för att det förenklar handläggningen för alla inblandade då inkomst kan stämmas av mot Skatteverket i stället för att arbetsgivaren ska hålla på och fylla i olika blanketter.
Mer kontroversiellt är förslaget att öka avtrappningen av a-kassan efter hand. Maxnivån för ersättning höjs de första 100 dagarna till 27 200 kronor för den som haft en månadslön på minst 34 000 kronor, men reduceras sedan med tio procent av lönen till max 23 800 kronor. Efter ytterligare hundra dagar sänks taket ytterligare – till 22 200 kronor.
Många löntagare har olika tilläggsförsäkringar via sina fackförbund, så frågan är hur stor effekt detta kommer få, utöver ökade medlemspremier. Korttidsarbetslösheten är heller inget stort problem i Sverige. Att det kan ta några månader att hitta ett nytt arbete för den som blivit uppsagd är naturligt. Man kan både ur ett mänskligt och samhällsekonomiskt perspektiv argumentera för att det är bra om löntagare inte kastar sig på första bästa arbete som de erbjuds – det leder till sämre matchning mellan kompetens och behov. En relativt stark a-kassa för korttidsarbetslösa stärker också löntagarnas förhandlingsposition.
Regeringen vill även, enligt en liknande modell, vill trappa ned aktivitetsstödet för långtidsarbetslösa. Enligt Arbetsmarknadsminister Johan Pehrsson (L) kan man i dag leva på en ersättning på 22 000 kronor alldeles för länge. Regeringen vill därför öka drivkrafterna för att söka jobb.
I teorin är det inget fel med resonemanget. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. I praktiken är det mer tveksamt om regeringen verkligen kommer att lyckas uppnå det man säger sig vilja med det här förslaget. För att ha en ersättning på 22 000 kronor som långtidsarbetslös i dag måste man ha haft en lön som motsvarar medianinkomsten för privatanställda. Men den typiskt sett långtidsarbetslöse har i regel en dålig förankring på arbetsmarknaden, har haft låga inkomster och inte sällan lidit av sjukdom eller sociala problem.
De låga aktivitetsstöden gör redan i dag att många har rätt till försörjningsstöd från socialförvaltningen. Regeringens förslag riskerar därmed att vältra över kostnader på kommunerna. Den grupp som i stället lär påverkas mest är de som gått från att vara fullt etablerad på arbetsmarknaden till att bli långtidsarbetslös. Det kan gälla vissa landsbygdregioner som drabbats av industrinedläggelse och där det kan vara svårt att hitta nytt arbete, och där ålder och familjesituation gör priset högt att flytta.
I stället för att försvåra livet för dessa borde regeringen lägga sin energi på att komma åt missbruket av a-kassan där stödet kombineras med svartarbete. Sådant förekommer i såväl städerna som på landsbygden. Detta problem kräver dock snarare insatser mot svartarbetet än förändringar av ersättningsnivåerna. Det förstnämnda kräver dock en helt annan ansträngning från statens sida. Regeringen väljer att göra det lätt för sig – och att kortsiktigt minska på statens utgifter.
Man anar Finansdepartementets tjänstemän bakom förslaget. Politiker har en tendens att lyssna för mycket på nationalekonomer. Skälet är förstås att det ger en illusion av att styrandet kan bedrivas med någon slags vetenskaplig precision. Ett exempel var den modell med differentierade a-kasseavgifter som alliansregeringen införde under sin tid vid makten. Enligt den nationalekonomiska teorin skulle det tvinga fackförbund med hög arbetslöshet bland sina medlemmar att hålla igen i sina krav. Resultatet blev i stället att människor lämnade a-kassan.
Verkligheten är ofta mycket mer komplicerad – och problemen skjuts ofta över på andra instanser. Sänker man ersättningsnivåerna för långtidsarbetslösa utan att kombinera det med andra, viktigare och mer precisa, åtgärder kan effekten mycket väl bli att fler ägnar sig åt svartarbete exempelvis.
Bidragsberoendet har generellt gått ned de senaste åren, även bland utrikes födda. Långtidsarbetslöshet är ett ganska specifikt problem hos vissa grupper. Det handlar förenklat om människor i utanförskapsområden, vissa glesbygdsområden och människor som lider av psykisk ohälsa. Att finjustera ersättningsnivåer lär inte lösa det problemet – även om det är ett lätt sätt för regeringen att ge sken av handlingskraft.
