Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet får egen majoritet i SCB:s stora partisympatiundersökning för maj. De rödgröna skulle med andra ord kunna styra utan Centern om detta vore valresultatet.
Nu är som alla vet en opinionsmätning inget valresultat. Nytillträdda regeringar tenderar att få dåligt stöd i väljaropinionen. När Stefan Löfvens regering hade suttit ungefär lika länge som den nuvarande under Ulf Kristersson, det vill säga för åtta år sedan, hade regeringen Löfven det lägsta förtroendet som någon regering haft på 20 år (DI 14/7 2015). Ändå blev han omvald tre år senare, om än tack vare skickligt manövrerande gentemot de splittrade allianspartierna.
För Fredrik Reinfeldt såg det ännu mörkare ut våren 2007. Oppositionspartierna på vänsterkanten, S, V och MP hade tillsammans 55,4 procent av rösterna i den dåvarande SCB-mätningen. Det vill säga mer än de har i dag. Det hjälpte dem inte i valet 2010.
Det betyder förstås inte att regeringen kan slå sig till ro. Det är ingen naturlag att regeringar hämtar in sitt initiala förtroendetapp. Det förutsätter att ministrarna är skickliga i det politiska hantverket och har tur med omvärldsutvecklingen. Den här regeringen har hittills haft otur. Den värsta inflationen på 30 år har slagit hårt mot hushållens ekonomi och omöjliggjort för regeringen att stimulera ekonomin trots en begynnande lågkonjunktur.
Ekonomin får sägas vara huvudskälet till regeringspartiernas låga siffror. Socialdemokraterna har ihärdigt hamrat in att regeringen ”sänker skatten för de rika” och drar ned på välfärden. Det förstnämnda är osanning. Regeringen har följt praxis att både bidrag och gränsen för statlig inkomstskatt ska vara indexreglerad. Alternativet hade i praktiken varit en skattehöjning för många medelinkomsttagare efter årets avtalsrörelse.
Då ligger det mer i kritiken att elprisstödet till hushållen, på hela 55 miljarder, hade kunnat utformas annorlunda. En del av de pengarna hade också kunnat användas för att täcka upp underskott i kommuner och regioner för att undvika tillfälliga nedskärningar.
Även om den här regeringen blev vald på att komma till rätta med brottsligheten och stärka energipolitiken kommer den bara bli omvald om den kan hantera ekonomin. Det är viktigt att man slår vakt om välfärdens kärnverksamheter: vård, skola och omsorg. Det är förvisso Socialdemokraternas starkaste gren, men de lever i hög grad på gamla meriter.
Svensk välfärd lider inte generellt av resursbrist jämfört med andra länder. Däremot har byråkratiseringen tilltagit kraftigt. Enligt vissa bedömare har tiden som läggs på administration fördubblats sedan 1970-talet, en utveckling som accelererat de senaste decennierna. Det beror på flera saker. Men inte minst på den enorma kontrollapparat som byggts upp och förstärkts av digitaliseringen. Kraven på insyn, tillsyn och strategisk utveckling – inrättandet av kvasimarknader – samt en mängd policymyndigheter som enbart har till uppgift att få andra myndigheter att följa krav på hållbarhet, mångfald, tillgänglighet och så vidare. Allt sammantaget har kraftigt undergrävt professionerna, från hemtjänsten till universiteten.
Vi får ut sämre resultat för varje satsad skattekrona. På samma sätt växer infrastrukturskulden, med vägar, järnvägar och VA-system som skulle behöva rustas upp. Lägg till det behovet av ökade försvarsutgifter, allt fler EU-regleringar, den kostsamma klimatomställningen och inte minst den kostsamma integrationsskulden, där effekterna indirekt går igen på snart sagt alla områden till följd av 20 års orimlig migrationspolitik.
Med lite tur kan regeringen kanske hantera den nuvarande lågkonjunkturen. Arbetslöshetssiffrorna har inte stuckit i väg, inflationen tycks vara på väg att mattas av och i bästa fall slipper vi en fastighetskris. Men det finns gott om långsiktiga strukturella problem att ta tag i. En viktig del av arbetet är att ompröva gamla käpphästar – inklusive de egna – och våga utmana organiserade särintressen.
Det är förstås lättare sagt än gjort. Det kräver avancerat tänkande, kunskap och styrningsförmåga – och inte minst en vilja att faktiskt förbättra landet bortom nästa val. För ytterst beror många av Sveriges nuvarande problem på att just viljan och kunskapen blivit allt mer ovanlig hos dem som satts att styra landet.
