Hur ska vi förhålla oss till den som hatar - och som kanske själv är hatad? Den som tillhör en minoritet som enligt den gängse uppfattningen om makt är underordnad, som betraktas som svag, som därför inte sällan ser sig själv som ”offer” när hen i själva verket också kan vara förövare?
I samband med högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag deltog Ingrid Lomfors, överintendent på statliga Forum för levande historia, och Daniel Feinbaum, föreläsare för organisationen Zikaron, i ett samtal i Aktuellt (SVT 27/1).
Feinbaum berättade att organisationens talare, ofta barnbarn till överlevande som för deras berättelser vidare, inte var välkomna på vissa skolor i ”kranskommuner och liknande”, att en del elever ”strejkar” när de kommer, att samtal om Förintelsen uppfattas som ”kontroversiella”, varför skolorna i dessa fall bedömer att de inte kan garantera föreläsarnas säkerhet.
Man hade kunnat vänta sig en mycket kraftig reaktion från Lomfors. I stället hänvisade hon till sådant som ”social oro” och okunskap i de berörda klasserna, antisemitismen i sig förklarade hon med ökad nationalism i Europa.
Givetvis beror antisemitismen på en rad olika faktorer. Ändå framstår det som väl märkligt, inte minst i ljuset av studien ”Den mångtydiga intoleransen” som myndigheten presenterade år 2009, och som baserades på en attitydundersökning bland gymnasieungdomar, att en uppenbar förklaring inte omnämndes. Av studien framgår nämligen att bland elever som definierade sig som muslimer hyste 55 procent en negativ inställning till judar.
I dagens Sverige är det för de flesta självklart att förfasas över Förintelsens grymhet, liksom att oroas av den antisemitism som alltjämt frodas i högerextrema och nynazistiska miljöer. Varför det inte tycks vara lika självklart att med samma bestämdhet och avsky fördöma det aggressiva judehat som kommer från en del hemmahörande i den muslimska minoriteten eller från vänsterhåll talas med mindre om. Som om det skulle vara mer förmildrande att hata judar för att man själv tillhör en utsatt grupp.
Kanske beror tystnaden på oförmåga, eller mer sannolikt genuin ovilja, att erkänna undermåligheten i de teorier som utmejslats för att enkelt förklara en komplex verklighet. Det är som om den svenska offentlighetens offerbarometer löper amok inför insikten om att också den som betraktas som hotad i sin tur kan hota. Att ingen människa, inte ens den som anses utsatt, alltid är god. Samma selektiva blindhet går igen i samhällets oförmåga att förhålla sig till våld inom samkönade relationer eller till kvinnliga pedofiler.
Så länge den samhälleliga föreställningen bygger på teorier om sådant som könsmaktsordning eller en minoritets underordning i förhållande till majoriteten eller andra minoriteter riskerar vi att missa de företeelser som avviker från invanda mönster. Men förmågan att hålla också den som i ett annat sammanhang betraktas som utsatt eller svag ansvarig för sina handlingar är grundläggande.
De val vi gör säger alltid mer om oss än vår grupptillhörighet eller gruppens relation till andra grupper i makthierarkin. Vår människosyn avgörs inte enbart av tron på allas lika värde utan också utifrån vilka förväntningar vi har på varandra.
