Under 2023 sökte en miljon människor asyl i EU-länderna (ukrainare ej inräknade). Det är den högsta siffran på sju år, då i sviterna av den stora migrationsvågen 2015. Förra året blev också ett rekordår för antalet personer som olagligen tog sig in i unionen, enligt gränsmyndigheten Frontex.
Utvecklingen har inte varit särskilt uppmärksammad i Sverige. Sedan vi lade om vår egen migrationspolitik och även signalerade det utåt, är antalet asylsökande bara en bråkdel av tidigare siffror. Svensk invandring består i dag främst av arbets- och anhöriginvandrare.
På kontinenten har dock den stora migrationen gett vind i seglen för högerpopulistiska och högerradikala partier. Tillsammans kan de två parlamentsgrupperna ECR (där Sverigedemokraterna ingår) och ID, som är mer radikala, bli det största blocket i försommarens EU-parlamentsval. De bägge gruppernas främsta skiljelinje går i inställningen till Rysslands invasionskrig av Ukraina. I ID återfinns Rysslandsvänliga partier, däribland tyska Alternative für Deutschland, som nu går starkt framåt i tyska opinionsmätningar.
AfD väntas bli största parti i flera östliga delstater i höstens regionalval. I Sachsen ligger de på 37 procent. Orsaken är inte bara att Tyskland är det land som tar emot flest asylsökande i EU, utan att sanktionerna mot Ryssland slagit påfallande hårt mot den tyska ekonomin. I östra Tyskland finns även en nostalgi kring DDR-tiden och bitterhet mot väst i delar av befolkningen. Det är något av en perfekt storm som drabbat den styrande rödgröna regeringen i Berlin, vars förtroendesiffror sjunkit kraftigt.
Utvecklingen i Tyskland kan sägas likna den i Sverige för ett antal år sedan, med ett stigande missnöje som de etablerade partierna har svårt att hantera. Allt fler ställer sig nu frågan om den etablerade högern i Tyskland – kristdemokratiska CDU/CSU – kommer inleda ett liknande samarbete med AfD som den svenska regeringen har med SD. Det som talar emot det är AfD:s mer radikala profil och dess förståelse för Moskva. På delstatsnivå finns dock ett tryck att bryta detta tabu. I Sachsen har CDU och AfD tillsammans två tredjedelar av opinionen bakom sig.
Hur kriget i Ukraina utvecklar sig lär i sig ha betydelse för de politiska vindarna, liksom vem som vinner det amerikanska presidentvalet i november. Donald Trump är negativ till Nato och inställd på att ”avsluta kriget” med diplomati, vilket kan försvaga Nato generellt och Natos ställning i Tyskland i synnerhet. Resultatet kan bli att Tyskland åter närmar sig Ryssland och AfD blir mindre kontroversiellt. Inrikes- och utrikespolitik är här tätt sammanvävda.
I Frankrike går Marine Le Pens Nationell Samling också framåt i opinionsmätningarna och hon själv ser ut att ha större möjligheter att bli Frankrikes nästa president, 2027, än någonsin tidigare. I Nederländerna blev Geert Wilders högerradikala Frihetsparti nyligen störst i parlamentsvalen och i Italien styr Italiens bröder med premiärminister Giorgia Meloni i spetsen.
På kort sikt kan högervinden innebära att det EU-parlament som väljs i juni blir dominerat av högern. Även om det inte lär bli något formellt samarbete mellan de traditionella partierna och högerradikalerna, så länge CDU i Tyskland håller stånd mot sådant samarbete på hemmaplan, så kommer tyngdpunkten i parlamentet förskjutas. Den konservativa partigruppen – EPP – där både M och KD ingår kan i praktiken få en vågmästarroll och en mycket stark position.
På längre sikt är utvecklingen potentiellt mer dramatisk, i synnerhet om AfD får inflytande i Tyskland och Donald Trump väljs till president i USA. Det är lätt att dra paralleller till mellankrigstiden och se fascismen åter breda ut sig. Och det finns anledning att studera likheter och olikheter med historien. Samtidigt bör man komma ihåg att det finns stora skillnader inte bara i tiden utan mellan alla dessa partier. De kulturella skillnaderna mellan östra och västra Tyskland återspeglar sig i hela Europa. Men även inom de olika europeiska regionerna finns stora skillnader. Polen och Ungern har diametralt olika inställning till Ryssland. Spanien och Italien har helt olika politiska landskap.
Den mest fruktbara inställningen för de etablerade partierna är att analysera vad missnöjet beror på. Det är uppenbart att migrationspolitiken måste läggas om i grunden. Men i både Frankrike och Tyskland finns ett bredare ekonomiskt och identitetsmässigt grundat missnöje som vänstern, till skillnad från förr, inte klarar att fånga upp. Klimatomställningen kommer troligen gå i stöpet om den inte tar hänsyn till den konflikten.
Det finns all anledning att slå ned hårdare på ryska påverkanskampanjer och motverka den utveckling mot ”postsanning” som råder i USA. Polarisering och fördömanden löser däremot väldigt lite. Viktigare är förmåga till självkritik, analys och insikt om att västvärlden lider av vissa systemfel som de etablerade partierna inte klarat av att hantera. Den insikten måste förstås kombineras med handlingsförmåga och nytänkande. Annars riskerar Europas politiska landskap ritas om snabbare än vad som i regel är sunt för någon demokrati.
