Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Protester i Paris efter terrordådet. Bild: Michel Euler
Protester i Paris efter terrordådet. Bild: Michel Euler

Adam Cwejman: Radikal islamism hör inte hemma i Europa

Det finns en idé att radikala åsikter går att utbildas bort. I viss mån stämmer det säkert. Men när vi har att göra med utbredda, fundamentalistiska uppfattningar som grundar sig i en gemenskap räcker inte utbildning.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Samhällsundervisningen i franska skolor inbegriper kunskap om republikanska ideal, likhet inför lagen och yttrandefriheten. Undervisningen handlar inte om abstraktioner, utan betyder något i praktiken. Därför hade den i Frankrike nyligen mördade läraren Samuel Paty återkommit till ett exempel då dessa principer prövas i verkligheten: Karikatyrer av profeten Muhammed.

Sedan Charlie-Hebdomassakern för fem år sedan då tolv personer mördades och elva sårades i en attack mot satirtidskriftens kontor hade Paty använt sig av deras illustrationer för att väcka diskussion i frågan om det fria ordet. Paty insåg själv att bilderna kunde vara sårande eller kränkande för vissa. Så inför varje diskussion då karikatyrerna förekom hade han, enligt vittnesmål från elever, erbjudit de som ville att lämna klassrummen.

Men det räckte tydligen inte. Att visa upp bilder av profeten Muhammed är, anser vissa, ett fall av allvarlig blasfemi oavsett om någon tar del av dem eller inte. Paty blev därför identifierad, förföljd, mördad med kniv och halshuggen. Nu har elva personer gripits för att på något sätt ha hjälpt mördaren. Bland de gripna finns den 18-årige mördarens bror, föräldrar och en annan elev som befann sig i klassrummet när Paty visade bilderna.

Det handlade således inte om en isolerad handling begången av en ensam galning. Mordet var planerat och tydligt religiöst motiverat. Mördaren lade upp bilder på Twitter av den mördade Paty tillsammans med orden "till Macron, ledare för de otrogna, jag avrättade en av dina helveteshundar som vågade förminska Muhammed".

Sedan muhammedkarikatyrerna publicerades i Jyllandsposten 2004 har denna konflikt pågått mellan det, i hög grad, sekulariserade västeuropeiska samhället och personer som säger sig värna islam.

Västerländska demokratier bemöter den här sortens fundamentalistisk intolerans på det sätt som man kan bäst: med sedvanlig rättskipning och utbildning. Den sorgliga ironin i detta är att det var just utbildning Paty ägnade sig åt. Att utbilda bort problemet går säkert i vissa fall. Men förhoppningen bygger på den välmenande upplysningstanken att hatiska och våldsbejakande idéer grundar sig i okunskap.

Men tänk om de snarare grundar sig på en väl förankrad, genomtänkt och stärkande gemenskap? Våra i huvudsak sekulariserade västeuropeiska länder har sedan länge förpassat religionen till privatlivet. Den är Inte något som utgör livets själva grundackord och vardag. Den småborgerliga tillvaron saknar en stor berättelse. Den premierar det lilla livet och kräver inte att du ska dö för en eller annan sak.

När vi närmar oss intoleranta och dogmatiska idéer så är det därmed med den sekulära och moderna människans förhållningssätt: Varför skulle någon vilja leva ett annat liv än det som levs av den upplysta, sekulära och jämställda samtidseuropén?

Men världen är, trots eller kanske tack vare modern teknologi och blixtsnabb informationsspridning fylld av fundamentalism och religiös dogmatism. Att människor är villiga att dö för sina religiösa uppfattningar förefaller totalt främmande i samhällen där folk inte ens vill offra söndagsförmiddagen åt att ta sig till kyrkan.

Trots sin gudlöshet är få samhällen så attraktiva som de västerländska demokratierna. Men vissa kommer, trots att de åtnjuter tryggheten och möjligheterna som dessa fria samhällen erbjuder, inte att köpa hela paketet. De välkomnar gärna "modernization", som den amerikanske författaren Samuel Huntington beskrev det i sin bok "Clash of Civilizations", men de förkastar "westernization".

För dem är nämligen guds rike värt att dö för. Det ger en belöning av ett annat, djupare och mer meningsfullt slag än något som det profana livet i Europa kan erbjuda. Kanske börjar den franska regeringen nu inse att försoning med och förståelse från vissa inte är en möjlighet. Som en konsekvens av mordet på Paty utvisades prompt 231 militanta islamister som funnits med på polisens bevakningslistor.

Macrons regering börjar förstå att den här konflikten inte grundar sig i en motsättning mellan upplysning eller avsaknaden därav, utan om en konflikt mellan två världar som möts. Och det är inte alltid säkert att vissa, trots mötet med fina värdegrunder och utbildning, någonsin väljer den västerländska.