Varför löper en ung kille tio gånger större risk att skjutas till döds i Sverige än i Tyskland? Polisen står handfallna utan några konkreta svar. Ekvationen går liksom inte ihop. Hur kan ett av världens mest välmående och mest jämställda länder ha så omfattande problem med skjutningar? Det är den svenska paradoxen. För att förstå problematiken måste man studera den förortsmiljö ur vilket denna kriminalitet föds.
Några som sökt svar är Ove Sernhede, René León Rosaler och Johan Söderberg i den nyligen utgivna boken ”När betongen rätar sin rygg” (Daidalos). Halva boken beskriver statens urbaniseringssatsningar under efterkrigstiden. Den andra halvan målar upp ett panorama över de ungdomsrörelser som mobiliserats i förorterna de senaste åren. Flera av dessa organisationer utgörs av ungdomar som identifierar sig som offer för en medveten exkludering. Organisationerna präglas av ett postkolonialt tankegods. Ungdomarna har utvecklat en syn på sig själva som permanenta förlorare och andra klassens medborgare. De konstruerar en självdefinition som inrymmer en oöverbrygglig andrefiering.
I detta perspektiv utgör förorterna kolonier, invånarna utgör de koloniserade och svenska staten utgör kolonialmakten. Polisen ses som kolonialmaktens inhyrda legosoldater som håller de koloniserade nere och de koloniserade betraktas som själlösa schackpjäser. Teorin verkar förbise att den vedertagna historieskildringen av kolonialismens syfte är att extrahera resurser ur de ockuperades invaderade territorium. Ordet kolonialism härleds ur latinets colonus, nybyggare. Expansiv migration och utsugning av belägrad mark är det centrala, inte tvärtom så som i Sverige. Många gånger exporterades ett trasproletariat, som i fallet Australien och USA.
I Sverige råder det omvända förhållandet och landet har tagit emot miljoner människor i förhoppningen om att vara en humanitär stormakt. Staten skulle enligt teorin ägna sig åt kulturexport riktat mot förorterna med syfte att assimilera invånarna. Den pådrivande faktorn i kolonialism är emellertid ekonomisk vinning. Att staten skulle hysa en dold kolonial agenda om att suga ut och göra vinst på förorterna är tämligen långsökt. Det är ju en kostnad, inte en vinst.
Teorin gör gällande att svenska staten drivs av en civilisationsbörda. Vapnet är integration och vithetens vilja att assimilera de koloniserade. Att Sverige ägnat sig åt kulturimport och inte kulturexport blundar man för. Det är en statlig dogm att landet ska vara mångkulturellt och stora summor investeras i att de nyanlända och deras ättlingar ska få behålla sin kultur. Flertalet av dessa förortsrörelser är finansierade med statliga bidrag. I vissa akademiska kretsar har det länge funnits en förhoppning om en revolution i förortsbetongen. Den ska ledas av arga ungdomar som bryter sig loss från sina kedjor. Problemet är bara att det är en chimär. Det är inte ur offerskapet och den urbana vreden en emancipation genomförs. Frigörelsen sker vid skolbänken och i förortens bibliotek. Det är där förståelsehorisonten vidgas samtidigt som det är nyckeln in i samhället.
