Svensk lag och internationella konventioner förbjuder utvisning av utlänningar om de riskerar tortyr i sina hemländer. Därför gjorde Migrationsöverdomstolen sannolikt rätt när den stoppade utvisningen av sex radikala islamister, varav några är imamer med hjärntvätt av små barn på schemat.
Imamerna är alltså fria att i Sverige fortsätta driva sin samhällsomstörtande verksamhet. Detta har gjort justitieminister Morgan Johansson "förbannad". Politiker blir gärna det nu för tiden när de avkrävs att visa krafttag.
Men som den slipade politiker Johansson är vill han också tillgodose en annan opinion. Därför betonar han att Sverige är en rättsstat som inte kan ”bidra till att folk blir torterade” (AB 5/11).
Folkrättsprofessor Mark Klamberg försökte i P1 Morgon (6/11) förklara varför de utvisningshotade imamernas säkerhet tillåts väga tyngre än ett helt folks behov av skydd mot terrorhandlingar. Professorns svar löd att skyddet mot tortyr är en absolut rättighet som varken kan eller får vägas mot andra intressen, oavsett hur starka dessa intressen än är.
Professor Klamberg må i juridisk mening ha fog för sin uppfattning. Men från min synpunkt är den orimlig. Radikala islamister ägnar sina liv åt att bekämpa allt vad västerländsk demokrati står för. De tvekar inte att genom terror utplåna moderna samhällen. Om Sveriges regering anser att dessa personers säkerhet är viktigare än omsorgen om landets egna medborgare och ytterst det fria svenska folkstyret, då protesterar jag, högt och ljudligt.
I år firar Sverige hundraårsminnet av demokratins införande. Under innevarande mandatperiod högtidlighålls demokratin i riksdagen, på kommunkontor och i bibliotek landet runt. Inte ens som före detta lagstiftare inbillar jag mig att det är själva lagstiftningsprocessen i Sveriges riksdag som folk associerar till när statsministern och andra prominenta personer i högtidstal uppmanar oss att ”stå upp” för demokratin.
För gemene man är demokrati snarare synonymt med tacksamheten och lyckan att få leva i ett fritt land där domstolar är oberoende gentemot staten, där myndigheterna inte är genomkorrumperade, där medier och faktiskt vem som helst ostraffat kan häckla beslutsfattarna, där det är en självklarhet att få rösta i fria val, där det är lika självklart att förenings- och yttrandefrihet råder, där religion och sexuell läggning är en privatsak som inte angår det offentliga. Bland mycket annat.
Lagar måste följas tills de ändras och för tillfället tycks det alltså vara avgjort att även islamistiska imamer som av Säpo och regeringen är klassade som säkerhetsrisker och hot mot demokratin, har rätt att stanna i vårt land. Men denna demokratiskt beslutade ordning innebär i sig ett hot mot demokratin. Min fråga till justitieminister Morgan Johansson blir därför: Vilka intressen – islamisternas eller den svenska demokratins – menar du att den svenska rättsstaten ska sätta främst när dessa motsatser ställs mot varandra?
