Att regeringen Kristersson vill begränsa den offentligt finansierade rätten till tolk har snabbt kommit att bli en av Tidöavtalets mest omdebatterade punkter. Enligt vänstertidningen Dagens ETC är det tecken på brutal högerpolitik (14/10). Flera vårdförbund menar dessutom att det är ett brott mot mänskliga rättigheter (DN 20/10).
Svensk förvaltningslag ställer krav på myndigheternas kommunikation och service. Den som inte behärskar svenska har därför rätt till tolk och översättning i kontakt med myndigheterna. Det ligger såväl i den enskildes och samhällets intresse att en ny person i landet ska kunna förstå vad som händer i exempelvis asylärenden. Den som uppsöker vård måste också kunna förstå vad läkaren har att säga.
Men politik handlar om att prioritera och ibland måste man väga viktiga intressen mot varandra. Att en nyanländ ska kunna tillgodogöra sig viktig information i kontakt med myndigheter är en sak. Men vad göra när kostnaderna ökar år efter år och tolk används långt efter att asylprocessen är avslutad? Hur rimmar livslång rätt till tolk med såväl allmänhetens som den enskildes intresse av en fungerande integration?
Statens kostnader för tolkar har ökat stadigt sedan flera år tillbaka. Enligt en statlig tolkutredning låg den totala kostnaden för tolktjänster i statliga förvaltningsmyndigheter år 2014 runt 575 miljoner kronor. År 2017 hade kostnaderna ökat till 725 miljoner kronor. För kommuner och landsting hade tolkkostnaderna under samma tidsperiod ökat från 685 miljoner kronor till över en miljard kronor år 2017. Tolkutredningen uppskattade att den offentliga sektorns samlade kostnader uppgick till minst två miljarder kronor årligen. Och trenden med ökade kostnader tycks bara fortsätta.
Det tåls även att ifrågasätta hur integrationsfrämjande det är att Sverige erbjuder ett så generöst språkstöd till personer som invandrat till Sverige under en lång tid. I flera år har folkvalda talat om att svenska språket är centralt för nya invånare om de ska etablera sig på arbetsmarknaden, tillgodogöra sig sina rättigheter och utgöra en del av samhället. Varför erbjuder vi i sådana fall vuxna människor som kommit hit rätt till tolk utan tidsbegränsning, trots att det helt motverkar incitamenten för att faktiskt lära sig svenska?
Det är ju inte bara i vården man långt efter beviljade uppehållstillstånd får rätt till kommunikation på sitt eget språk. Det är i möten med socialtjänsten eller hos domstolarna, med polisen och vid kommunala ärenden. Om svenska inte behövs i något möte alls med offentligheten försvinner ju alla rimliga skäl för att lära sig språket. Bor man i ett segregerat område där ens modersmål dominerar är det fullt förståeligt att vi har sådana problem med stora grupper som inte behärskar svenska.
Det rimliga vore detta: Den som söker asyl ska givetvis under processens gång få rätt till information och stöd på sitt språk, något som även bör fortsätta i några år efter beslut om uppehållstillstånd. Där har regeringen hamnat fel som i Tidöavtalet slagit fast att man ska se över rätten till tolk redan under asylprocessen.
Men ändringar bör ske för de med uppehållstillstånd och medborgarskap. Någonstans bör en gräns dras för hur länge man ska kunna dra nytta av skattefinansierade tolktjänster efter beviljat uppehållstillstånd. Kanske bör det röra sig om tre till fem år, vilket är gott om tid för att lära sig svenska. I Danmark har man exempelvis begränsat rätten till kostnadsfri tolkning inom vården om man varit bosatt i landet i över tre år. Undantag görs för vissa grupper så som barn eller patienter med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning.
Det vore något för Sverige att ta efter.
