Riksdagsvalet håller på att utveckla sig till ett plånboksval. Det är inte särskilt förvånande. Alla har vi känt av hur priset på bensin, el, kött, kaffe och frukt skjutit i höjden. De stigande priserna har i ett nafs ätit upp de senaste sju årens reallöneökningar (SR 30/8).
Samtidigt har vi av allt att döma bara sett början. En hård vinter kommer medföra elpriser på en helt ny nivå och med dem stiger även priset på mycket annat via olika tillverkningsprocesser. Inflationen skapar även behov av räntehöjningar som slår ytterligare mot hushållen. Bostadspriserna väntas falla med 15-20 procent. Den ekonomiska tillväxten går mot noll (SVT 30/8). Sverige är på väg in i en period av samtidig inflation och lågkonjunktur som väntas kunna dra ut på tiden ett par år, enligt Konjunkturinstitutet .
Krisen slår med full kraft samtidigt mot hushållen och den offentliga sektorn. Det är den bistra verklighet som landets finansminister – oavsett om denne är moderat eller socialdemokrat – kommer möta efter valet. Ändå tycktes det inte riktigt som att allvaret sjunkit in när partiernas ekonomiska talespersoner mötte varandra i SVT:s Agenda i söndags. Överbuden haglade. Möjligen var tonläget något nyktrare när finansminister Mikael Damberg (S) mötte Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson i en radioduell under måndagen – men bara något.
Både Socialdemokraterna och Moderaterna vill kompensera hushållen för stigande elpriser. Det är förvisso rimligt, åtminstone så länge det kan finansieras med de övervinster som elbolagen gör just nu och som har sitt främsta upphov i tidigare politiska beslut, inklusive integreringen av EU:s elmarknad. Men svenska staten är inte ensam elbolagsägare och det kan vara svårt att få en riktad beskattning på plats.
Bägge sidor vill även satsa stora pengar på att rusta upp det militära försvaret samt stärka polisen och rättsväsendet. Det är i sak riktigt det med, men det kommer att kosta på. Enligt Konjunkturinstitutet lär bara målsättningen att behålla dagens sysselsättning inom den offentliga sektorn äta upp allt reformutrymme i statsbudgeten under mandatperioden och mer därtill.
Enda sättet att klara den kommande krisen och dessutom få pengar över till nödvändiga investeringar och bibehållen välfärd – det finns goda skäl att inte spä på arbetslösheten med offentliga nedskärningar i en lågkonjunktur – kommer vara att underbalansera budgeten.
Med dagens regelverk kan staten underbalansera sin budget så länge den når ett överskott sett till hela konjunkturcykeln. Vi såg hur staten öste ut pengar under pandemin för att hålla hjulen snurrande. Det är troligen en fortsatt, men mildare variant av det som vi lär få se de kommande åren – och det oavsett vem som vinner valet. För i bägge koalitionerna finns inbyggda motsättningar. Enda sättet för en S-regering att hålla både Centern och Vänsterpartiet nöjda kommer vara att låna pengar. Därför ekar det ganska falskt när Damberg varnar för oansvarig borgerlig politik.
En högerregering kommer snarast att ha lättare att prioritera bland utgifterna – vilket Svantesson gärna framhåller. Men Moderaterna kommer knappast få igenom påtagliga försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen mitt i en lågkonjunktur. Det lär SD sätta stopp för, inte minst med tanke på partiets egen väljarbas. Då är det mer troligt att Liberalerna och KD gör avkall från sitt motstånd att skära i biståndet – något som dessutom är motiverat i sak och som faktiskt kan spara in många miljarder kronor. Utvecklingsbiståndet gör i många fall mer skada än nytta genom att hålla hela länder i ett permanent ”bidragsberoende”.
Men även en moderatledd regering kommer med all sannolikhet behöva underbalansera budgeten för att klara den kommande lågkonjunkturen och samtidigt hålla ihop sin koalition. I synnerhet som man vill investera stort i både säkerhet och energi. Eventuella skattesänkningar kommer behöva vara utformade på ett sådant sätt att de håller uppe sysselsättningen och därmed ger ”pengar tillbaka” till statskassan, det vill säga de måste främst vara riktade till låginkomsttagare.
I sak är det inte fel att staten stimulerar ekonomin i dåliga tider. Sverige har starka statsfinanser just av den anledningen att vi ska kunna ”satsa oss ur krisen”. Vi har till och med onödigt starka finanser enligt många bedömare. Finansminister Damberg vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål, det vill säga att det i stället för ett överskott räcker med att statens budget går ihop över konjunkturcykeln. Det mesta talar för att det förslaget kommer vinna gehör över blockgränsen. Både skattesänkningar och välfärdssatsningar kostar pengar. Ekonomiska och politiska skäl talar för att politiker, oavsett kulör, kommer vilja spendera mer än de får in de kommande åren, men utan att dra upp räntorna. Hushållen kan bara hoppas att de klarar den balansgången.
