Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Thomas Gür: Räkna inte med Socialdemokraterna i migrationsfrågan

Risken är att en kompromiss mellan S och M blir en halvmesyr.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Angående förhandlingarna partierna emellan om migrationspolitikens skärpning finns det en förlegad idé om att Moderaterna och Socialdemokraterna skulle behöva komma överens för att få en hållbar åtstramning till stånd.

För det första är och kommer inte Socialdemokraterna att vara den dominerande kraften i svensk politik framöver. Partiet befinner sig i en tydligt nedåtgående trend sedan mer än ett decennium och den kommer att förstärkas framöver. Den historiska vändningen kom med Mona Sahlins ordförandeskap 2007. Hon var den första S-partiordförande på 100 år, efter det att Branting blev partiledare 1907, som inte blev statsminister. Hennes efterträdare Håkan Juholt fick inte ens leda sitt parti i ett val.

För det andra har S varit oförmöget att leverera långsiktiga lösningar i ett antal avgörande områden så som försvaret, energisystemen och brottsbekämpning. Mönstret är istället handlingsförlamning. Senast manifesterad i epidemi-hanteringen.

För det tredje är Socialdemokraternas meritlista av reella åtgärder inom migrationspolitiken förskräckande. Det var under Göran Persson som Sahlin släppte loss identitetspolitiken, och en berättelse om påstått omfattande diskriminering och strukturell rasism i Sverige. Efter övertagandet av regeringsmakten 2014 gjorde Löfven samma sak som regeringen Reinfeldt och lät MP:s fantasier fortsätta att definiera migrationspolitiken. Trots migrationskrisen 2015, genomfördes gymnasieamnestin i maj 2018 och kretsen för anhöriginvandring utan krav på försörjningsplikt utvidgades i juni 2019.

För det fjärde har socialdemokratins förändringar i migrationspolitiken, hösten 2015 och det som hävdas ha skett under detta år, inte byggt på någon analys av sakförhållanden och något slags självrannsakan, utan antingen gjorts av nödtvång eller varit knep för att behålla regeringsmakten. Så bör man också se på invändningen att S och M måste komma överens, eftersom den tillfälliga lagen löper ut i juli nästa år och den gamla lagen från 2015 i få fall åter börjar gälla. Det finns ingen anledning att förhandla med en motpart under det slags utpressning.

Det sägs att S är berett att dumpa MP för att få ihop en kompromiss om en stramare migrationspolitik med M. Men socialdemokratins stora bekymmer i migrationsfrågan är inte MP, utan partiets egen starka falang av identitetspolitiker och invandringsromantiker.

En kompromiss mellan M och S i migrationsfrågan blir en halvmesyr om S samtidigt ska kunna blidka denna falang för att undkomma inbördes stridigheter. Ett sådant fuskverk skulle kanske rädda kvar S som en dominerande kraft i svensk politik. Men den skulle tära rejält på M:s redan under Reinfeldt- och Kinberg Batra skamfilade trovärdighet i migrationspolitiken.

Värre är givetvis att en sådan halvmesyr inte skulle vara bra för Sverige. Med tanke på de svåra avgöranden (inte utmaningar) som vårt land står inför, som ett resultat av årtionden av misslyckad migrations- och integrationspolitik, är det inte mer socialdemokratisk inflytande som är receptet för att få bukt med problemen.

Slutligen: Om dessa argument inte hjälper, bör M ta detta i beaktande: SSU vill att S & M går ihop sig om migrationspolitiken. Behövs det en tydligare kontraindikator?