Om jag skulle peka ut en enskild drivkraft som är gemensam för många av vår tids debatter skulle valet falla på rädsla. En stor del av det vi idag diskuterar drivs av rädsla.
Historiskt har våra liv blivit allt mindre riskfyllda. Många risker som tidigare var stora har minskat dramatiskt. Antalet döda i trafiken är lägre än någonsin, antalet dödsfall på arbetsplatsen sjunker trendmässigt sedan decennier, antalet barn som dör i olyckor är färre än någonsin, överlevnaden i allvarliga sjukdomar ökar stadigt och så vidare.
Med denna trygghet kommer krav på mer trygghet. Det är en naturlig reaktion, och inget som skapar några större problem i samhället.
Också rädslan för brottslighet är naturlig. Även om risken för att till exempel bli utsatt för dödligt våld är betydligt mindre än risken för att omkomma i trafiken är det inte orimligt att ökande dödligt våld leder till ökad rädsla för detta.
Den rädsla som däremot kan bli mycket farlig är rädslan för att hela vårt samhälle är hotat. Sådan rädsla kan leda till politiska reaktioner som sätter demokratin på spel.
Flera av dagens allra största debatter drivs av sådan systemhotande rädsla. Det mest uppenbara exemplet är de klimatbudskap som talar om vår civilisations undergång. Där har vi redan sett tunga debattörer uppmana till våld och sabotage som led i kampen.
Vi ser samma sak i högerextrem propaganda om hur vita människors intressen trängs undan och sharialagar kommer införas i västvärlden. Och, mest dagsaktuellt, i konspirationsteorier om hur cyniska läkare och hälsobyråkrater låter svaga äldre dö i corona för att spara pengar. Retoriken är densamma: problemen ökar exponentiellt medan eliterna ljuger för folket om vad som egentligen sker.
Även denna typ av rädsla fyller ett behov. Den brittiske sociologen Frank Furedi beskriver i sin senaste bok ”How Fear Works” (Bloomsbury Continuum 2019) hur rädslan blivit ett substitut i en vilsen tid då traditionella moraluppfattningar försvagats. Rädslan skapar mening, den ger oss en fiende att enas emot och ett mål att sträva efter.
Men rädslan för vårt samhälles undergång skapar ingen uthållig trygghet, tvärtom sliter den sönder samhället och underblåser befintliga motsättningar. När rädslan blir tillräckligt akut, när det som uppfattas stå på spel är tillräckligt värdefullt, då kan rädslan motivera nästan vad som helst.
Det är vad vi ser i både klimataktivismens utkanter och högerextremisters propaganda. I värsta fall kommer vi få se något liknande i coronakrisens spår.
Att vara rädd är en naturlig mänsklig egenskap. Varje förälder bär en rädsla för att deras barn ska råka ut för något, alla vuxna vet att det finns reella faror i samhället. Men vi har också ett ansvar att tygla vår rädsla, att sätta riskerna i perspektiv och att inte låta viljan att utplåna dem också utplåna friheten och värdigheten.
Trygghet och frihet hänger nämligen ihop. Utan trygghet är friheten inte möjlig, men utan frihet är tryggheten heller inget värd. Den insikten behöver försvaras.
