Närmare 2400 mindre dammar och vattenkraftverk ska få nya miljöprövningstillstånd. Processen drar igång nu i februari och väntas pågå i hela 20 år. Mark- och miljödomstolen har anställt 30 personer bara för detta syfte (SR 7/1).
Upphovet är ett EU-direktiv. Men det är den svenska regeringen och dess myndigheter som utformar tillämpningen. Man bör förstås ställa sig frågan varför detta är en EU-fråga över huvud taget. Det finns inga rimliga skäl till det. Men det finns inte heller någon rimlighet i den tolkning regeringen och Havs och vattenmyndigheten valt att driva med långtgående regleringar, helt i strid med riksdagsmajoritetens vilja - oppositionen lade förra våren ett tillkännagivande till för att värna den småskaliga vattenkraften.
En stor del av landets gamla vattenkraftverk har varit i drift i över hundra år, ibland i flera sekel. Det kan röra sig om kraftverk från industrialismens barndom eller gamla kvarnar.
Att bygga om dem för att möta moderna miljökrav kommer i många fall bli så kostsamt att de i stället kommer behöva rivas ur. I praktiken offras alltså en viktig del av vårt kulturarv. För vad kan man fråga? Det handlar inte om att rädda klimatet. Småskalig vattenkraft är snarast en tillgång i klimatomställningen. I stället rör det sig om en i grunden ideologisk föreställning om ”orörd natur”, trots att människan omvandlat naturen i hundratals, eller snarare tusentals år. Vid många av dessa mindre anläggningar har naturen sedan länge anpassat sig.
Visst kan det finnas argument för att bygga till exempel fisktrappor på sina håll, exempelvis för att skapa underlag för sportfisketurism. Men det bör i så fall ske utifrån sådana överväganden och på de platser där det är ekonomiskt försvarbart.I de fall det sker för att återskapa ekosystem bör det offentliga stå för kostnaden.
Frågan berör inte bara kulturvärden. Bad och båtliv påverkas när dammar försvinner. Utkomstmöjligheter försvinner, liksom tillgången på lokal reglerkraft. Det handlar ytterst om huruvida vi ska ha en levande landsbygd, vilket förutsätter att människor kan bedriva egen verksamhet, näringar samt bruka skog och mark.
Under senare år har den politiska trenden varit att reglera sönder möjligheterna att leva och verka på landsbygden. Det finns många exempel på det.
Ett annat EU-direktiv har fått regeringen att kräva reglering av grustäkter på egen mark för husbehov, vilket kommer slå hårt mot underhållet av skogsvägar.
Svensk miljölagstiftning och tillståndsprövningar sätter även käppar i hjulet för ny gruvbrytning. Trots en riklig tillgång på mineraler, som skulle kunna användas till exempelvis batterier och solceller, startas knappt någon ny verksamhet. Även hotet mot Cementa på Gotland – som skulle kunna resultera i energikrävande cementimport – har sin upprinnelse i snäva nytolkningar av lagstiftningen.
Alla dessa exempel visar på hur miljölagstiftningen – och inte minst dess tillämpning – kan komma i konflikt med klimatomställningen. I stället för att anpassa regelverken till den lokala situationen och göra rimliga avvägningar ökar man regleringsbördan där det inte finns något problem. Det är en hållning som passar byråkrater på aktivister på bekvämt avstånd från det verkliga livet utanför storstäderna.
Miljöpartiet har ett stort ansvar, då man kontrollerat ansvariga departement under senare år. Men myndighetsaktivismen och den svenska hänfallenheten till att överimplementera EU:s regelverk är även de bovar i dramat.
Makten över besluten måste rullas tillbaka till lokalsamhällena och enskilda individer.
