Det blir inget lobbyistkontor i Stockholm för Göteborgs stad. Stadsledningskontoret ville skicka ut en representant till huvudstaden för ”omvärlds- och intressebevakning”. Den styrande alliansminoriteten ställde sig positiv till förslaget. Men de borgerliga partierna blev nedröstade av samtliga oppositionspartier.
Det är de heltidsarvoderade politikernas uppgift att driva stadens intressen gentemot stat och regering, skriver Socialdemokraterna i sitt svar. Demokraterna tycker att staden behöver fokusera på sitt kärnuppdrag. Vänsterpartiet vill inte göda en lobbyistkultur. Sverigedemokraterna anser att det räcker med att ha politiker på plats i riksdagen.
Populism, tycker kommunstyrelseordförande Axel Josefson (M) om oppositionspartiernas uppfattning, och jämför med den negativa inställningen till stadens närvaro under Almedalen – politikerveckan i Visby där näringsliv, intresseorganisationer och politiker möts för att knyta kontakter under informella former.
Axel Darvik (L) har samma uppfattning. Han anser att staden måste vara med på nationell nivå i ett tidigt stadium och påverka politiken (GP 1/2).
Kritik mot stadens beslut kommer också från andra håll. Kjell Peterson, före detta vd för West Sweden, en nu nerlagd Bryssel-lobbygrupp för kommuner i västra Sverige, ”tar sig för pannan” (GT 8/2).
Han frågar sig om politikerna verkligen vet hur det politiska systemet fungerar. USA:s huvudstad Washington DC, där företagslobbyisterna är en självklar del av de politiska processerna, är enligt Peterson ett föredömligt exempel på hur lobbyism berikar beslutsprocesserna.
Men det är skillnad på att företag bearbetar politiken genom lobbyism, och att politikerna använder samma metod mot andra politiker. I USA har dessutom lobbyisterna så pass stor makt att politikerna ibland blir handlingsförlamade.
Vi bevittnar nu ett av alla bevis för folkrörelsedemokratins förfall. De politiska partierna är försvagade. Att Josefson inte känner att ett telefonsamtal till M-ledaren eller ett snack med riksdagsledamöterna på Göteborgsbänken är det naturliga sättet att påverka rikspolitiken – utan att han i stället känner ett behov att anlita en proffs-kommunikatör för att sköta det jobbet – är talande.
De borgerliga har dock rätt i en sak. Det blir allt vanligare att kommuner och regioner anlitar lobbyister för att föra sin talan mot riksdag, regering och i EU. Västra Götalandsregionen har exempelvis en lobbyist på plats i Stockholm. Göteborgs kommun har redan lobbyister i Bryssel. En del av det offentliga lobbar mot en annan del av det offentliga.
I dag finns mellan 2000 och 3000 sådana yrkespersoner i Sverige, enligt statsvetarprofessorn Bo Rothstein som forskat om fenomenet. ”Det är svårt att se det som något annat än ett underkännande av den representativa demokratin”, sa han i en TT-intervju (22/2 2020). Slutsatsen är att trenden skapar en ökad distans mellan väljarkåren och politikerna. Lobbyisterna har inte samma känsla av lojalitet till det demokratiska uppdraget. Lobbyisten behöver inte stå till svars inför några väljare.
Om det är nödvändigt att anlita lobbyister, vad ska vi då med kommunens riksdagsledamöter till? Tanken med en geografisk mandatfördelning är att hela landet ska representeras i riksdagen.
Politikerna kanske inte ser det själva, men genom att hävda att ett lobbykontor med tjänstemän som är proffs på att snacka för sig är avgörande för Göteborgs nationella inflytande undergräver de också sin egen ställning.
