Det talas ibland om att vi lever i en historielös tidsålder. För det offentliga Sveriges del är det tyvärr en tämligen korrekt beskrivning. Svenska politiker, journalister och andra makthavare refererar bara undantagsvis till historien. När det sker är det ofta i form av ytliga analogier till 1930-talet och andra världskriget. Tankefigurer som inte sällan härrör ur populärkulturen. En parodi på den rikedom av erfarenheter som historien erbjuder.
Så ser det sällan ut i andra länder. I stora delar av Europa förväntas ledande politiker vara belästa, och ha förmågan till någorlunda kvalificerade åsikter även om historien. Trots allt är historia, vid sidan av statsvetenskap och ekonomi, ett av politikens kärnämnen.
De finns dock de som försöker lyfta sakernas tillstånd. Under helgen anordnade Ax:son Johnson-stiftelsen sin årliga sommarkonferens i Ängelsberg, där temat för året var just ”tillämpad historia”: Om och hur kan vi använda historien för att förstå dagens stora utmaningar: Kinas framväxt som supermakt, den växande populismen, Europas knakande integration. Talarlistan bestod av framstående akademiker, politiker och redaktörer från hela världen. Stiftelsen gör kontinuerligt en lika unik som berömvärd insats för att föra in den internationella debatten bland svenska opinionsbildare och makthavare.
Är det då nödvändigt med historiekunskaper för styra statsapparaten? Uppenbarligen är det inte något som värderas särskilt högt här hemma. Historia har en obefintlig, i bästa fall undanträngd, plats på de svenska statsvetarutbildningarna och ingår inte som eget ämne för att ta en politices kandidat-examen.
Sverige genomsyras sedan länge av ett ingenjörsmässigt perspektiv på statskonst där statistik och nationalekonomi allt mer fått stå modell med sina abstrakta modeller och kvantifierbara data. Den underläggande tanken är att statsstyret kan liknas vid att bemästra en maskin.
Det är i grunden feltänkt. Som professor Vernon Bogdanor, från King’s College i London, konstaterade i Ängelsberg kan inte politik reduceras till vetenskap. Politiken befinner sig någonstans mellan den förutsägbara vetenskapen och den kreativa konsten.
Politik handlar faktiskt i hög grad om att förstå människan som varelse i ett historiskt sammanhang. Historien är vår gemensamma erfarenhetsreserv och vi kan bli klokare av att studera historia – även om vi sällan hittar något facit för hur vi ska agera. Det främsta mervärdet ligger kanske i insikten om politikens och den enskilde makthavarens begränsningar. Men historien kan ändå hjälpa oss att försöka dra ut långsiktiga riktlinjer för samhällsutvecklingen, istället för att enbart fokusera på dagsländedebatter och mikromanagement av välfärdsstaten. Historiestudier gör oss helt enkelt mer civiliserade.
Historia kan förstås också missbrukas till nationalistisk chauvinism och mytbildning för att väcka känslor – liksom den idag ofta missbrukas som kuliss för att måla upp en evig kamp mellan onda och goda krafter, som underförstått antas vara av evig och ohistorisk karaktär. Detta är dock motsatsen till historisk, och mänsklig, insikt. För den som på allvar sätter sig in i historien är komplexiteten, föränderligheten och gråskalorna behållningen. En vaccinering mot sådana förenklingar.
Ett litet land i Europas periferi, som Sverige trots allt är, har nu klarat sig anmärkningsvärt bra utan intellektuella politiker. Vårt lilla land har små möjligheter att sätta sitt avtryck på världshändelsernas gång. Vi anpassar oss istället. Men det är inte givet att det alltid kommer att vara så lätt – i kristider behövs en annan sorts ledare än under vackert väder.
Det största priset vi betalar är dock den andliga fattigdom som genomsyrar stora delar av den svenska offentligheten i form av ungdomskult, pseudo-radikalism och anti-intellektualism. Förebilderna finns helt enkelt inte där. Och denna andens öken sprider sig gradvis nedåt i samhället. Vi ser det inte minst i skolans allvarliga förfall. Det materiella välståndet till trots så är det inget lågt pris.
Ett samhälle klarar sig inte utan eliter. Men eliter som inte längre tar på sig rollen att vara eliter – som nöjer sig med kärleken till pengar, statusmarkerande symboler och jargong – men som struntar i att skaffa sig karaktär, erfarenhet och bildning – den eliten är bara en elit till namnet. Den eliten kommer att distansera sig från folket utan att vinna dess respekt. Den riskerar att gå under istället för att kunna leda när det blåser upp till storm.
