Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Politisk aktivism hotar universitetet

Är man rädd för att idéer är farliga och att lära sig om ett fenomen innebär att det "legitimeras" så har man inte förstått universitetets roll.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under rubriken "Så tänker en partistrateg" ska Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof tala på JMG, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Det är en i serien av föreläsningar med partistrateger. Samtliga riksdagspartier är inbjudna.

Besöket fick ett stort antal universitetsanställda, däribland många disputerade, att skriva under ett upprop mot besöket. Syftet är att stoppa föreläsningen.

De skriver att inbjudan av Jomshof innebär en "legitimering" av Sverigedemokraternas "idéer". Om syftet med föreläsning är att "dekonstruera Sverigedemokraternas kommunikationsstrategi" skriver de, då kan man lika gärna göra det med hjälp av sekundärkällor. De invänder inte mot att "dekonstruera" Sverigedemokraternas budskap, däremot mot att Jomshof i egen hög person bjuds in för det syftet.

Någon protest mot inbjudan av Per Rosencrantz, före detta chefsstrateg för Moderaterna eller Aron Etzler, partisekreterare för Vänsterpartiet har inte yttrats. Innebär det att studenterna på JMG kritiskt kan förhålla sig till dessa föreläsares idéer men inte förmår göra detsamma med Jomshofs tankar? Något svar på denna fråga finns inte i namninsamlingen.

Uppropet är absurt. Själva poängen med universitet är att olika idéer ska prövas, vridas och kritiseras i ett laboratorium med hög intellektuell verkshöjd. Att en idé uttrycks av en person i en universitetslokal är inte samma sak som att universitetet som institution hyser (eller "legitimerar") åsikten. Varför så många docenter och professorer inte tycks förstå detta resonemang vittnar om att GU har en allvarlig internpedagogisk utmaning framför sig.

Att universitetet snarare än att vara en plats för kritisk kunskapsinhämtning ska vara ett opinionsverktyg kanske är naturligt för den akademiker som i språket främst ser maktutövning, inte en möjlighet till bildning. Det är i ljuset av en sådan aktivistinställning till universitetet som namninsamlingen blir logisk.

JMG:s inbjudan betraktas därmed inte som ett försök att öka kunskapsnivån hos studenterna (vilket är institutionens uppdrag) utan som en politisk och ideologisk handling.

Följdfrågan som akademikerna borde besvara är om inbjudan av Rosencrantz och Etzler också då innebär att universitetet legitimerar Moderaternas och Vänsterpartiets åsikter? Innebär resonemanget att alla tankar och idéer som prövas på universitetet är "normaliserade"? Kunskapsfientlighet är ett milt ord för att beskriva den vetenskapsteoretiska avgrund som de undertecknade ropar ur.

De som skrivit under namninsamlingen visar vilken svag tilltro de har till att universitetet och dess studenter är mogna uppgiften att tänka kritiskt och befinna sig i sammanhang där kunskap inhämtas. Genom att betrakta inbjudan som en politisk handling visar de samtidigt att de föga förstått rörande universitetets samhällsroll: För att lära sig något måste man utsätta sig för det man varken kan, förstår eller ens finner särskilt lockande.

Vad man utöver oron över "normalisering" protesterar emot är att någon annan potentiellt kommer få höra något som de inte önskar ska bli hört. Vilket, förutom att det är en auktoritär tanke i sig, inte är något annat än en menlös symbolhandling. Studenterna kan lätt få tag på Jomshofs tankar om politisk kommunikation på annat vis. Men givetvis är primärkällan överlägsen då den kan ifrågasättas och avkrävas djupare resonemang på plats.

Frågan är egentligen inte vad Jomshof, likt de andra partistrategerna som ska agera studieobjekt, gör som gästtalare på universitet - detta har JMG tydligt motiverat - utan vad akademikerna som skrivit under namninsamlingen har för inställning till kunskap som fenomen. Anser man att ord är så farliga att de inte ska höras då borde sannolikt politisk aktivism (i ytterkanten) vara ens främsta verksamhetsområde, inte akademisk forskning och undervisning.