Politikerna såg problemen – men gjorde ingenting

De borgerliga partierna hade förmågan att förstå Mauricio Rojas varningar om utanförskapet i Sverige. Men i stället för att ta tag i problemen med migration och integration ingick den borgerliga regeringen ett avtal med Miljöpartiet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

För nästan exakt 27 år sedan denna dag (24/9 1993) publicerade den dåvarande lektorn i ekonomiskhistoria vid Lunds universitet, Mauricio Rojas, en artikel på DN debatt, med larmrubriken ”Dramatisk flyktingutveckling”.

Rojas skrev: ”Det råder i dag en ganska stor enighet om att svensk invandrar- och invandringspolitik har fullständigt havererat. Detta gäller främst på två fundamentala områden. Det första är förmågan att förankra invandringspolitiken i den svenska folkopinionen. Det andra att skapa fungerande integrationsmekanismer för nykomlingarna.”

Detta var alltså en generation sedan.

Det skulle vara lättast säga att Rojas ord föll på hälleberget, att ingen lyssnade på honom och att läget vad gäller migrations- och integrationspolitiken nu, och därför, är sjufalt värre än när han skrev sin artikel. Men det vore att göra det enkelt för sig.

ANNONS

Ty cirka tio år efter att Rojas text skrevs, hade ett riksdagsparti, dåvarande Folkpartiet, tagit fasta på hans varningar och börjat utveckla en politik mot utanförskapet. Bland annat lät man Rojas ta fram rapporten ”Utanförskapets karta” år 2004, där man kunde visa att ett nytt socialt landskap hade vuxit fram i Sverige ”präglat av utestängning från arbetsmarknaden, bostadssegregation, bidragsberoende, maktlöshet och sårbarhet”.

Kartan följdes upp under kommande år. I 2006 års rapport skrev FP-ledaren Lars Leijonborg att FP skulle: ”placera integrationsfrågorna i fokus och dessa frågor kommer att vara högst prioriterade i en kommande alliansregering. Det kommer vi, Sveriges liberaler, att stå som garanter för.”

Men sedan hände inget. I integrationspolitiken åstadkoms ingenting av värde under Fredrik Reinfeldts alliansregeringar trots att FP fick besätta den ministerposten först med Sabuni och sedan med Ullenhag. Som Rojas själv skrev i maj 2014: ”Berget födde en råtta, och utslagningsprocessen fortsatte.”

Ett nytt försök att gå vidare i den riktning som Rojas pekat ut gjordes av en moderat arbetsgrupp under ledning av Ulf Kristersson, Tobias Billström och Elisabeth Svantesson under 2008-2009. I slutrapporten presenterades många skärpningar och begränsningar inom invandrings- och invandrarpolitiken (som nu, elva år senare håller på att bli moderat politik). Men inför valet 2010 stoppades förslagen undan, och eftersom SD kom in i riksdagen det året, som ett resultat av alla försummelser, valde regeringen Reinfeldt att ingå ett avtal med MP istället.

ANNONS

Resten är, som man säger, historia. En historia om ytterligare ett decennium av underlåtelser och ett ännu sämre läge i dag.

Den allvarligaste skulden för detta sakernas tillstånd faller på de fyra så kallade borgerliga partierna. Dels därför att de, till skillnad från vänsterpartier som S, V och MP, har haft de analytiska verktygen och den kognitiva förmågan att begripa Rojas varningar och se hur illa det höll på att bli. Dels därför att de inte gjorde något åt saken under de åtta år som de satt i regering (när de till och med, i likhet med FP/L, fick makten efter löftet att agera). Denna oförmåga ledde dessutom till att de, genom SD:s tillväxt och på grundval av sina fobier, förlorade makten 2014 och inte kunde erövra den 2018.

Priset för denna politiska inkompetens betalar vi alla.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS