Socialdemokraten Morgan Johansson har varit riksdagsledamot sedan 1998. Han har tjänstgjort som statsråd för tre socialdemokratiska statsministrar: Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson. De senaste åtta åren har han varit justitieminister och burit det främsta politiska ansvaret i kampen mot gängkriminaliteten, något han misslyckats fatalt med (2022 är nu det dödligaste året vad gäller gängskjutningar).
Trots riksdagsplats sedan nästan 25 år tillbaka och sammanlagt 12 år som statsråd i olika S-regeringar verkar Morgan Johansson uppleva att han fortfarande har mer att ge svensk politik. Hans parti har därför utsett honom till gruppledare i riksdagens utrikesutskott. Det är inte en liten sak mot bakgrund av det oroliga omvärldsläget och den svenska Natoprocessen, mycket kommer ske inom utrikes- och säkerhetspolitiken de kommande åren.
Bara några dagar efter valet i september skrev riksdagsledamoten och numera bostadspolitisk talesperson för Centerpartiet, Alireza Akhondi, på sin Facebook-sida att han ”funderat på att hoppa av” och ifrågasatte om han fyllde någon ”funktion” för partiet han företräder i riksdagen. Upprörda partikollegor i kommentarsfältet undrade varför Akhondi i sådana fall inte bara avsade sitt uppdrag för att låta en ny och mer motiverad person ta över riksdagsplatsen.
Både fallet Morgan Johansson och Alireza Akhondi belyser ett problem med den svenska politikerkåren: Vi har fått företrädare som aldrig lägger av. Trots att Johansson inte lyckats leverera som justitieminister i kampen mot den dödliga gängkriminaliteten, ett misslyckande som hade satt stopp för hans politiska karriär i vilket annat land som helst, tycks planen nu vara att bygga vidare på nästan 25 års tid i riksdagen. Och trots att Akhondi helt öppet inför partimedlemmar och väljare ifrågasatt huruvida hans arbete som riksdagsledamot ens är meningsfullt ska han nu ta på sig att representera Centerpartiet i bostadspolitiska frågor. Det är inte rimligt.
Men så är det också ett tecken på hur dålig ruljangsen är bland riksdagspartiernas företrädare. Politikerskrået på nationell nivå utgörs till stor del av proffspolitiker som klamrar sig fast vid sina ämbeten i flera år, något som hindrar nya krafter från att ta sig in i maktens korridorer. Inte blir det heller bättre av att de här politikerna sällan kan utmanas av andra partikollegor som känner sig bättre lämpade för jobbet. I årets val tog sig endast två personer in i riksdagen genom personkryss.
Den här kritiken ska inte likställas med krav på föryngring eller att det är dåligt att vi har företrädare som sitter länge i riksdagen. I Sverige finns det nämligen en ohälsosam fixering vid ungdomen. Är det inte kultursidorna som dyrkar unga aktivister som Greta Thunberg så är det myndigheter som försöker engagera fler unga i politiken. Vissa partier som Socialdemokraterna har även haft som målsättning att var fjärde riksdagsledamot ska vara under 35 år.
Men snittåldern i den nya riksdagen är 46 år, vilket kan jämföras med det amerikanska representanthuset som ligger på 58 år eller senatens 64 år. Vi har alltså inte att göra med gamla herrar och damer som styr vårt land, utan svenskar mitt i livet. Erfarenhet och senioritet kan dessutom vara viktiga egenskaper, titta bara exempelvis på liberalpartisten Barbro Westerholms långa och gedigna tjänst i riksdagen.
Det handlar således inte om ålder, utan att vissa politiker helt enkelt bör lära sig när det är dags att träda tillbaka och låta nya krafter, äldre som yngre, ta över. Det skulle också kunna bereda platsen för nya politiker med erfarenheter hämtade från andra delar av samhället än just partipolitiken.
För är det verkligen lämpligt att fortsätta sin politiska karriär när man misslyckats på topposition tidigare? Och varför ska man fortsätta vara riksdagsledamot om man anser att det är meningslöst?
