”Politik, mina kamrater, det är att vilja något”. Orden är Olof Palmes. Med ”kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft”, avslutade Palme samma tal, skulle den unga socialdemokratin skrida in i framtiden. Huvudbudskapet var att ideologierna inte på något sätt var döda, de levde, och i synnerhet socialdemokratin, menade Palme, var mer nödvändig än någonsin tidigare.
Många gånger har orden använts för att inspirera eller kortfattat förklara vad det är politik handlar om – viljan att arbeta för det goda i tillvaron.
Att vilja något är den enkla biten. Alla vill något. Men minst lika viktig som viljan, om inte viktigare, är insikten om alltings ändlighet. Alla ekonomier, må de vara din privatekonomi eller den svenska statens budget, styrs av sina begränsningar.
Givet detta ställs människan inför väldigt svåra val. Praktisk politik, i synnerhet när den kommer nära medborgare i kommunpolitiken, är inte sällan ett gytter av till synes likvärdigt dåliga alternativ. Ständigt ställs politiker inför alternativkostnader: Om vi gör a så gör vi inte b. Det kostar alltid något.
Det måste vara jobbigt för politiker som ska vilja så mycket samtidigt som de aldrig, under några omständigheter, ”ska ställa folk mot folk”, som det så ofta heter i den offentliga debatten.
Men medan de utåt sett håller sig nära Palmes credo om att ”vilja något” vet de innerst inne att det egentligen handlar om att ”välja något”.
Politik är prioriteringarnas konst och att prioritera innebär alltid att någon blir missnöjd. Men obehaget med att prioritera är värre än så. Det kräver dessutom att man ställer olika grupper och intressen mot varandra. Men vad händer om man vägrar välja?
Hur invandringen behandlades i svensk politik, på båda sidor om blockgränsen, är kanske det tydligaste exemplet på vad som händer då: Sverige skulle ta sitt internationella humanitära ansvar så långt det bara gick. Några ändliga resurser från svensk sida var det inte tal om. Invandringen betraktades som en permanent nettovinst. Att tro något annat var att gå ”mörka krafter” till mötes.
Men så mötte viljan lokalpolitikens realiteter. Kostnaderna för mottagande, boende, försörjningsstöd och en myriad andra insatser skenade och pengar behövde omfördelas. De långsiktiga, och ofta svårberäknade, utgifterna ville man inte ens räkna eller tänka på: Social oro, utanförskap, långtidsarbetslöshet. Alternativkostnaderna, för de har ständigt funnits där, bortsåg man ifrån.
Den oplanerade och idealistiska migrationspolitiken är konsekvensen av att den nödvändiga prioriteringen helt uteblev. Att välja framställdes som suspekt och uttryck för högerextremism. Det gjordes inte enklare av att det är pedagogiskt svårt för politiker att offentligt förklara prioriteringar. Den mediala logiken gjorde även sitt: Att lova mycket kostar inget. Men prioritera hårt och du utmålas som en ondskefull och känslolös byråkrat.
Det finns dock hopp om att de ofrånkomliga prioriteringarna ska kunna ta en mer synlig roll i svensk politik. En majoritet av svenskarna förstår nödvändigheten av att välja eftersom de dagligen handskas med ändliga resurser i den egna privatekonomin. De är mätta på politiker med ett överflöd av vilja och en avsaknad av konsekvensanalys, de förstår att politik är att välja.
