Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Foto: Robert Farmer
Foto: Robert Farmer

Artur Szulc: ”Polens gräns är helig”

Den pågående krisen mellan Polen och Belarus träffar en känslig nerv hos stora grupper polacker: gränsens symbolvärde som yttersta manifestation för Polens genom tiderna hotade suveränitet, skriver gästskribenten Artur Szulc.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ingen resonlig människa kan förneka att det pågår ett humanitärt drama vid den belarusiska gränsen mot Polen. Hur den här sorgliga situationen uppstått är dock tämligen uppenbart, vilket tas upp i ledartexter i exempelvis GP (8/11) och Dagens Industri (9/11). Diktaturen i Belarus använder migranterna i ett cyniskt spel för att utöva påtryckningar mot EU.

Men en omständighet som kanske ter sig förbryllande i svenska ögon är den polska statsmaktens okuvliga ståndpunkt att hålla landets gräns mot Belarus. I detta avseende talar siffrorna sitt tydliga språk; enligt polska myndigheter finns det nu nästan 20 000 gränsvakter, poliser och militärer stationerade längs med gränsen.

Varför denna polska beslutsamhet? Naturligtvis kan man åberopa opinionsundersökningar som visat att många polacker varit skeptiska till mottagande av flyktingar och migranter, särskilt från vissa delar av Mellanöstern. Detta har givetvis påverkat vilken typ av politik som förs på området.

Samtidigt har Polen tagit emot hundratusentals ukrainska arbetskraftsinvandrare och bara under det första halvåret 2021 har man utfärdat drygt 90 000 visum åt belarusier, varav nästan 9 000 på rent humanitära grunder. I detta sammanhang kan man också nämna de cirka 40 000 vietnameser som kommit till Polen.

De har inte alltid haft det enkelt men verkar på det stora hela ha skapat sig en ganska dräglig tillvaro i landet. Samma förhållanden gäller även för andra minoriteter såsom tiotusentals tjetjener och armenier. Går man betydligt längre bakåt i historien var Polen en välkomnande plats för judar som flydde förföljelser i västra Europa.

Men ser man bortom synen på vissa kategorier av flyktingar och migranter så framträder en annan förklaringsgrund till det polska agerandet. Den pågående krisen träffar nämligen en känslig nerv hos stora grupper polacker: gränsens symbolvärde som yttersta manifestation för Polens suveränitet.

Förvisso har landets gränser varit föränderliga genom historien men efter samväldet Polen-Litauens utradering från Europas karta i slutet av 1700-talet och Polens återkomst 1918 som självständig nation blev linjer som markerade territoriell existens viktigare än någonsin tidigare.

Generationer av polacker har slagits och dött för landets frihet och för de gränser som slutligen blev Polens efter utropandet av självständigheten för 103 år sedan. Andra världskriget innebar att Polen, vars soldater kämpade på nästan samtliga av krigets fronter, återigen hamnade i händerna på brutala angripare och efter freden 1945 påtvingades landet en ny geografisk skepnad.

Det polska folket har alltså upprepade gånger tvingats göra någonting som svenskar förskonats från, nämligen att till priset av stora uppoffringar behövt rekonstruera sin nation. Detta har efterlämnat djupa spår i polsk mentalitet. Polacker har förstått och värdesatt nationell självständighet så högt att de frivilligt medverkat i andra länders frihetskamp enligt devisen ”För vår och er frihet” som varit broderad på polska standar sedan 1800-talet.

För många polacker är därför gränser mer än bara markeringar och streck på en karta. Historiska erfarenheter har i dem inympat en stark strävan efter oavhängighet och trygghet. Vad företräder dessa viljeansatser bättre än en intakt och skyddad gräns?

Åtskilliga polacker – som med rätta inte ser någon polsk skuld i det mänskliga lidandet på andra sidan taggtråden – tolkar dagens händelseutveckling i säkerhetspolitiska termer och befarar att landets trygghet kan vara hotad. Därför anser de att gränsen måste hållas. Därutöver anser man att de utnyttjade migranterna bör hanteras på mellanstatlig nivå bland annat i samverkan med deras hemländer.

”Polens gräns är helig” sade Bogusław Kamola, veteran från Warszawaupproret 1944, när han uttryckte stöd för polska soldater som nu övervakar gränsområdet. Den som är genuint intresserad av att försöka förstå polsk politisk retorik och varför polackerna är så resoluta i sitt uppträdande, bör för en stund avstå från att skåda allting rörande Polen via ett snävt samtida filter och sätta sig in i hur historien format polskt tänkande. Då blir Kamolas ord kanske något mindre egendomliga för ett svenskt öra.