För ett par veckor svors liberalen Donald Tusk in som Polens premiärminister. Det är ett välkommet maktskifte, efter åtta år med ”nationalkonservativa” Lag och Rättvisa (PiS) i regeringsställning. Demokratier mår i regel bra av maktskiften efter ett par mandatperioder. Det gäller i synnerhet relativt unga demokratier som Polen.
PiS har nämligen under sin tid vid makten visat föga respekt för olika principer om maktdelning i samhället. Partiet har utsett regimtrogna tjänstemän i statsapparaten, som domare och i styrelsen för Public Service. De statliga mediebolagen har i praktiken blivit propagandakanaler, där oppositionen mer eller mindre utmålats som landsförrädare.
Därför har svenska kommentatorer i regel nöjt sig med att utmåla maktskiftet som en ljusets seger mot mörkret, eller demokrativännernas seger över de antidemokratiska krafterna. Men sanningen är snarare att det riktigt svåra arbetet med att reparera Polens demokrati börjar nu.
Även om regeringskoalitionen, bestående av liberaler, ett jordbruksparti och "den nya vänstern", som nu tillträder fick 54 procent av rösterna är Polen i grunden ett splittrat land. Och det är denna långtgående polarisering som är själva kärnproblemet för den unga demokratin.
Det konservativa – eller mer egentligt högerpopulistiska – PiS har egentligen aldrig förnekat att man velat tillskansa sig ett partipolitiskt inflytande över de statliga institutionerna. Högerpopulisterna menar att radio, TV, domare och tjänstemän tidigare gick det liberala etablissemangets ärenden. I viss mån stämmer det. De statliga medierna i Polen stod till exempel inte fria från politiskt inflytande innan PiS kom till makten. Men det går inte att jämföra med den oförblommerade propaganda som förekommit under de senaste åren, där hårdvinklingar blandats med konspirationsteorier och personpåhopp.
PiS har även hävdat att de statliga medierna skulle vara en motvikt till den mer liberala privata pressen, ett argument som känns igen från den svenska vänsterns glansdagar.
Frågan är hur den nytillträdda liberala regeringen ska hantera situationen. Den har hittills inte vilat på hanen. En av de statliga TV-kanalerna släcktes nyligen ned, journalister lojala med den tidigare regimen har sparkats en masse, riksbanksledningen ska bytas ut, åtminstone en tidigare minister har åtalats och fler åtal mot tidigare regeringsrepresentanter är på väg. Den nya regeringen säger sig inte heller erkänna Högsta domstolen med dess nuvarande sammansättning. Saken blir inte lättare av att Polens president är lojal med PiS. Det riskerar en konstitutionell kris.
Att det förekommer maktskiften i ett lands politiska styre är det främsta tecknet på en fungerande demokrati. Men hur maktskiften hanteras är också avgörande för demokratins fortlevnad. Tusk regering har både ett politiskt mandat och moralisk rätt att ”återställa ordningen”, men risken är stor att just berättelsen om ”ljusets seger över mörkret” leder till att man ersätter PiS partilojala politruker med sina egna förtrogna. Det är exempelvis något illavarslande att den nytillsatte radiochefen är före detta pressekreterare åt nuvarande kulturministern.
Skulle detta bilda mönster bekräftar man PiS bild av att ”alla är lika goda kålsupare”, en hållning som i förlängningen är svårförenlig med en fungerande demokrati. Visserligen har USA länge haft ett system där även domare och många statliga tjänstemän är politiskt tillsatta, men mycket talar för att en sådan demokratimodell blir väldigt skör när motsättningarna blir starka i ett land.
Den amerikanska demokratin är i dag satt under hård press från en kompromisslös politisk polarisering där de bägge blocken i allt mindre utsträckning delar verklighetsbild. Risken att en sådan utveckling skadar demokratin är än mer påtaglig i en ung europeisk demokrati utan USA:s speciella historia och federala struktur.
Den europeiska lösningen har i stället länge varit ”neutrala institutioner”, det vill säga en i grunden professionell domar- och tjänstemannakår. Ett resonemang som sedan utvidgats till Public Service. Den tyske sociologen Max Weber uppmärksammade denna skillnad mellan USA och Europa redan för ett sekel sedan, och i grunden har den sin förklaring i en starkare tillit till överheten, expertisen och ”allmänintresset” på den här sidan Atlanten. Det är också skälet till att högerpopulistiska rörelser, som polska Lag och rättvisa, inte på ett enkelt sätt kan beskrivas som konservativa. Högerpopulismen är snarast radikal i sin misstro mot alla eliter, inklusive neutrala statliga institutioner.
Det är något av en ofrånkomlig paradox i demokratin att den å ena sidan innebär folkstyre å andra sidan kräver att vinnarna av makten visar någon slags respekt för förlorarna, eller oppositionen. Föreställningarna att politik är en kamp mellan ”ljus och mörker” eller ett val mellan ”seger och död” hänger samman med varandra. De är bägge radikala hot mot demokratin.
Om motståndaren ses som en existentiell fiende blir ett valnederlag oacceptabelt och i förlängningen ett hot mot den egna personliga säkerheten. Då är demokratin prisgiven för diktaturen där rädslan att förlora makten blir den helt dominerande logiken.
Därför måste även den som är övertygad om att ha rätt, ja har rätt, vara beredd att kompromissa. Att värna neutrala statliga institutioner är ett uttryck för sådan kompromissvilja och det europeiska sättet att bygga demokrati.
