De flesta svenskar känner antagligen till regeringsformens första lydelse: All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det är kärnan i den så kallade folksuveränitetsprincipen. Statens verksamhet regleras ytterst av medborgarna genom allmänna val.
Alla är dock inte nöjda med hur styret av riket fungerar. Juristerna Mats Melin och Stefan Lindskog, före detta ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen respektive Högsta domstolen, anser att vi måste ändra principerna för hur Sverige styrs (SvD Debatt 17/8).
De vill gå betydligt längre än den grundlagskommitté som den förra regeringen tillsatte, och som föreslagit att proceduren kring grundlagsändringar ska bli striktare.
De tidigare domarna anser att Sverige bör införa maktdelning – systemet som finns i andra länder med en annan rättstradition där domstolarna i högre grad inte bara tolkar, utan också skapar lagar.
Det betyder att den offentliga makten skulle delas mellan å ena sidan den folkvalda riksdagen och regeringen, å andra sidan oberoende domstolar, som kan slå ned på lagförslag och där juristerna i högre grad utser ”sig själva” genom en oberoende instans.
Argumentet till denna förändring är ”Polen och Ungern” – ett kodbegrepp som ungefär står för Sverigedemokrater, Trump-anhängare, Brexitförespråkare, auktoritära östeuropéer och Italiens nya regering – och att vår rättsstat måste skyddas om otrevliga typer får makten.
Det låter bra. Men vad det i praktiken innebär är att demokratin inskränks.
Låt säga att terrorhotet mot Sverige ökar ytterligare. Regeringen tar fram ny lagstiftning. Men HD gör en annan tolkning än regeringen – domstolen anser att förslaget strider mot exempelvis något som EU bestämt. HD vägrar tillämpa lagen. Regeringens arbete att skydda folket mot terror försvåras därmed, och medborgarna får svårare att utkräva politiskt ansvar om ett terrordåd drabbar landet.
Detta skulle kunna bli verklighet med förslaget om ökad makt till domstolarna.
Och det är inte så att jurister är robotar som scannar lagen på ett strikt objektivt sätt. Självklart finns risk att personliga värderingar påverkar tolkningen, vilket leder till att politisk makt hamnar utanför demokratins ramar. Artikelförfattaren Stefan Lindskog kritiserade just den förra regeringens skärpta lagar mot terrorresor med hänvisning till att ”lagstiftning som är ingripande för den enskilde kräver noggranna överväganden” (SR 21/11 2015). Då skulle han precis tillträda som HD-ordförande.
Det är heller inte fallet att jurister per definition är moraliska underbarn. Exempelvis avgick en av ledamöterna i HD i fjol efter att hon stulit matvaror från en butik. Och i mitten av 2000-talet dömes en annan domare i HD för sexköp.
Vad händer om HD skakas av en skandal där en av ledamöterna har begått ett värre brott, och det i praktiken är omöjligt att avsätta dem? Där det finns makt finns alltid risk för vänskapskorruption. Det gäller politiker såväl som jurister.
Att grundläggande rättigheter som religionsfrihet och tryckfrihet ska vara väl skyddade från tillfälliga politiska strömningar är självklart. Liksom att det är domstolar och inte regeringen som dömer ut straff. Men maktdelning är ingen garanti mot auktoritär politik. Om en odemokratisk regim tar makten med syfte att förtrycka befolkningen lär den nog hitta på ett sätt att göra det ändå.
