Göran har lämnat sitt älskade Göteborg och vår stad har blivit en stor personlighet fattigare. Beskedet om Göran Johanssons bortgång kom inte oväntat. Det har varit känt en tid att han varit sjuk. När jag senast träffade Göran mådde han inte bra, det var uppenbart och han sa det. Han hade kommit för att lyssna på ett föredrag som jag skulle hålla och vi samtalade en stund. Göran oroade sig för sin hälsa men mer oroade han sig som alltid för Göteborg. Det tog inte lång stund innan han kom över på politiken och Göteborgs framtid. Det var Göran Johansson i gammal god, slagfärdig och engagerad form – den Göran som många av oss kommer att sakna.
Göran Johansson var utan tvekan en stor göteborgsk personlighet och en kraftfull ledare. Han hade mod, visioner, handlingskraft, ett skarpt intellekt och ett enastående minne. Minnet var på gott och ont. Bra för Göran, ibland sämre för dem som han debatterade eller diskuterade med. Och för den delen för den som hade begått någon påstådd oförrätt. För lite långsint var han allt, särskilt när han kände sig oförtjänt kritiserad. I mitt eget fall hamnade jag med ojämna mellanrum i onåd eftersom Göran Johansson verkade anse att jag var personligen ansvarig för allt som stod i GP och det var han inte alltid nöjd med. Då skrädde han inte orden men accepterade och, tror jag, respekterade dem som ”tjötade emot”. Han var älskad och beundrad av många, fruktad av en del och kritiserad av andra. Hans sätt att styra och leda blev under stundom ifrågasatt och Göran Johanssons bästa gren var inte att ta kritik. Men han ville väl!
Jag lärde känna Göran Johansson efter den tragiska diskoteksbranden vid Backa-plan. Jag ringde upp honom dagen efter och föreslog att GP och Göteborgs stad tillsammans skulle bilda en minnesfond för att hedra de omkomna ungdomarna och ge göteborgarna en möjlighet att kanalisera sin sorg och sitt deltagande.
– Ja visst, men jag tror att det vore bra om universitetet är med, sa Göran och så var den saken klar och Göteborgs Minnesfond bildad. För så var det med honom. Han var snabb, intuitiv och han fattade beslut. För det kritiserades han – för att han rundade processer, tryckte i genom sina idéer utan att förankra och gick för fort och för hårdhänt fram. Det är delvis riktigt. Men han fick mycket gjort, han stod för det han tyckte och det han gjorde. Han agerade alltid för vad han ansåg vara Göteborgs bästa, för hans kärlek till och engagemang för Göteborg kunde ingen ta miste på. Problemet var ibland att det var hans bild av vad som var bra för Göteborg som gällde, andra tolkningar var inte alldeles välkomna. Han talade för Göteborg inte bara i Göteborg utan också i huvudstaden. Hans öppenhjärtighet och tuffa stil gjorde att han ibland kom att motverka sina egna syften.
Men Göran Johansson hade ofta rätt, inte minst i stort. Han såg behovet av att balansera och komplettera Göteborgs ensidiga industriella beroende med satsningar på besöks- och evenemangsnäringen. Göteborg & Co, evenemangsstråket och ansträngningarna att få stora evenemang till staden bar i mycket Göran Johanssons signatur. Han insåg behovet av stöd till forskning och utveckling, han såg nödvändigheten av kraftfullt förbättrad infrastruktur i och till och från Göteborg. Han drev målmedvetet Göteborgs stadsförnyelse som förvandlat övergivna hamn- och industriområden till mångfacetterade stadsdelar. Med sin gedigna industriella erfarenhet från SKF insåg han exportindustrins betydelse för Göteborg. Han var bland de första som såg och knöt band med den nyvakna jätten Kina.
Göran Johansson oroade sig för sprängkraften i det utanförskap som uppstått för många invandrare och var genuint intresserad och engagerad för att komma tillrätta med den ökande segregationen. Och trots att han kanske inte var den störste älskaren av Verdi och Puccini, för att uttrycka det milt, insåg han betydelsen av satsningar på kultur. Det är tveksamt om Göteborgsoperan kommit till stånd utan Göran Johansson.
Hans enorma arbetskapacitet och stora kraft gjorde att han räckte till för både stort och smått, ibland räckte han till och la sig i lite väl mycket. Man kan säga att han var generös med åsikter, efterfrågade eller inte, och han var generös med sitt personliga engagemang.
Göran Johansson var en god och intuitiv talare. Han talade så att man förstod, med kärv humor och stort hjärta. Det gjorde honom i verklig mening folkkär. Han kunde röra sig i de ”fina salonger” han som makthavare var tvungen att vistas i. Men det var inte där han trivdes, utan ute bland folk. Han var Göran med göteborgarna och de med honom, för han gillade att möta människor ute på stan och ”tjöta”.
Göran Johansson kallades nästan alltid Göteborgs starke man, oftast dock utanför Göteborg. Inte för att han inte var stark också i göteborgarnas ögon men för att här visste de flesta vem han var, han behövde inget ”stående epitet”. Han ogillade emellertid epitetet Göteborgs starke man. Men stark var han och hans styrka, flit och begåvning gjorde att han snabbt nådde långt. Den positionen använde han för att åstadkomma resultat för och i Göteborg.
Göran Johansson blev en av vår stads stora ledare och Göteborg har mycket att tacka honom för. Göran lämnar ett stort tomrum efter sig – det gör stora personligheter! Om Göran Johansson kan man säga med Dag Hammarskjöld: ”En man som blev vad han kunde och var vad han var.”