I veckan presenterade Medieakademin tillsammans med opinionsinstitutet Kantar Sifo årets förtroendebarometer. Den visade att svenskarnas förtroende för polisen är rekordstort, högst bland samhällsinstitutionerna. Även andra säkerhetsorganisationer, som Försvarsmakten och Säpo, åtnjuter högt förtroende. Det gör också sjukvården, universiteten, skatteverket och domstolarna.
Undersökningen visar också att svenskarna har högt och till och med ökande förtroende för medierna.
– Vi pratar mycket om att det är förtroendekris för medierna men i förtroendebarometern kryper snarare förtroendet uppåt, kommenterade professorn i statsvetenskap Henrik Ekengren Oscarsson i GP.
SR och SVT ligger över 60 procent i förtroende. Lokaltidningen når nästan 50 procent.
Förtroende för samhällsinstitutioner och medier är oerhört viktigt, särskilt i kristider. På GP har vi sedan coronaviruset fick Sverige i sitt grepp sett hur trafiken på våra sajter ökat dramatiskt. De senaste dagarna har vår trafik legat mellan 50 och 75 procent högre än samma dagar föregående år.
Tidningar och nyhetssändningar ägnar, naturligt nog, mycket tid och utrymme åt coronavirusets framfart över världen. Vi ser bilder från Italien med öde gator och torg. President Trump stängde överraskande USA för resor från Europa. Börskurserna världen över fortsatte att rasa och Stockholmsbörsen upplevde i torsdags sin värsta dag någonsin, med ett fall på över elva procent. Marknaden avskyr osäkerhet, sägs det. Är det något som råder nu, i Sverige och i resten av världen, så är det extrem osäkerhet.
För sanningen är att ingen egentligen tycks veta vart denna pandemi tar vägen innan den så småningom klingar ut, för det verkar experterna i varje fall vara ense om. Även denna pandemi går över. Men vad händer med sjukvården och ekonomin på vägen, hur många kommer att få sätta livet till och hur skall man agera?
Kina har handlat kraftfullt, med diktaturens maktmedel, och tycks ha fått kontroll på smittspridningen. Sydkorea förefaller också ha framgång i virusbekämpningen men med de medel som står till buds i en demokrati. I Italien, som är oändligt mycket hårdare drabbat än vad vi är i Sverige har man i stort sett stängt samhället. Dagligen smittas tusentals. Över 1 000 människor har dött. I Milano tvingas läkare välja vilka de skall rädda. Från Italien uppmanas Sverige att ta i mer för att "undvika en katastrof". Våra nordiska grannar går hårdare och snabbare fram än Sverige. Således stänger Danmark förskolor, skolor och universitet, offentliganställda utan samhällsbärande funktion skall stanna hemma. Folksamlingar över 100 personer förbjuds. Norge har fattat liknade beslut medan vi i Sverige håller skolorna öppna och sätter gränsen för publika evenemang vid 500 personer.
Det finns alltså en stor mängd uppfattningar om vad som händer, om vad som kommer att ske och vad som behöver göras. Det är naturligt att detta diskuteras och det finns olika uppfattningar. En krönikör i Svenska Dagbladet menade emellertid häromdagen att vi egentligen inte bör ifrågasätta Folkhälsomyndighetens bedömningar eftersom vi "inte har samma överblick över det svenska läget som Folkhälsomyndighetens experter".
Nej, det har varken människor i största allmänhet eller opinionsjournalister. Men också en rad experter på infektionssjukdomar och epidemier, verksamma som professorer och läkare, har ifrågasatt bedömningar och rekommendationer från Folkhälsomyndigheten.
Det är inte heller underligt att man som lekman undrar över vilka särskilda insikter som Folkhälsomyndigheten i Sverige har men som dess motsvarigheter i till exempel våra nordiska grannländer saknar.
Emellertid: Man må tycka vad man vill om myndigheternas bedömningar men vi har inte rätt att, som en del gör, överösa beslutsfattare och myndigheter med hat och hot därför att de inte fattar de beslut vi tycker borde fattas.
Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar i Uppsala och överläkare på Akademiska Sjukhuset, har i 30 år forskat om pandemier. I ett föredrag nyligen så han att en sak som händer i samhället vid en pandemi är att "den sociala kosmetiken krackelerar, det som gör oss till människor, och under där finns en rädd liten apa".
Rädsla är legitimt men däremot inte att bete sig som apor mot dem som arbetar hårt för att göra kloka och balanserade bedömningar i en oerhört pressad situation.
Den svenska regeringen klev fram ordentligt och har fattat en rad vettiga beslut för att minimera smittspridningen och de negativa ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset. Regeringen har också meddelat att den kommer att tillskjuta mer resurser och fatta beslut om fler restriktioner om eller när det blir nödvändigt. Riksbanken lånar också ut upp till 500 miljarder för att stötta coronadrabbade företag. Samhället mobiliserar.
Mycket tyder på att avsevärt mer kommer att behöva göras. Med största sannolikhet kommer sjukvården att ställas inför stora problem med för få vårdplatser och för lite sjukvårdsutrustning.
De flesta i vårt land ställer solidariskt upp på de beslut som har fattats hittills. Med det som förbjuds och ställs in är det lätt. Och så länge arbetsplatser och skolor är öppna är valet också självklart, oavsett vad man tycker om det. Men det är väsentligen svårare med allt det andra som vi brukar göra. Vad är klokt och ansvarsfullt att göra? Många undrar och famlar.
Vad som nu behövs mer än någonsin är ett kraftfullt, synligt ledarskap och mycket och tydlig information. Det kommer att hjälpa oss alla att fatta riktiga beslut och att ta ansvar både för oss själva och för andra!
