Premiepensionssystemet ska göras om, föreslår en ny utredning. Andelen fonder ska minska genom ett system där en ny myndighet upphandlar urvalet. Syftet är att öka de ”reella” valmöjligheterna genom att begränsa och kvalitetssäkra fonderna, för att bli av med oseriösa aktörer
Det är bra att se över PPM-systemet - det har inte varit helt lättförståeligt för många. Men det kommer inte att trygga framtidens pensioner. I alla fall inte för de dem som precis tagit steget ut på arbetsmarknaden. Många pensionärer vittnar redan i dag om hur svårt det är att få ekonomin gå ihop. Värre kommer det bli för framtida generationer. Det finns flera orsaker till detta.
Den som gick i pension för två år sedan har en allmän pension på 50 procent av slutlönen. För den som är född i början av 1990-talet kommer den allmänna pensionen att hamna på 40 procent, visar beräkningar från både Swedbank och Skandia. Ökad livslängd, sen etablering på arbetsmarknaden och ett pensionssystem som räknar in hela arbetslivet och inte bara de bästa 15 åren bidrar till detta. En civilingenjör som är född på 1990-talet kommer att behöva spara två miljoner kronor mer än en person med samma yrke som är född på 1960-talet, åtminstone enligt Skandias rapport "På väg mot pension".
Glädjande är att denna grupp är bättre än genomsnittssvensken på att spara – nio av tio i åldern 18-25 sparar långsiktigt. Men de sparar på fel sätt. Enligt organisationen Unga aktiesparare lägger två tredjedelar av alla personer mellan 18-25 sina pengar på ett sparkonto, som alltså inte ger någon avkastning alls eftersom de flesta banker inte ger någon ränta. Fler måste investera i fondsparande. Den som har en sparhorisont på 30-40 år kan kosta på sig att ta lite risker med placeringen av pengarna.
Ett annat problem är att inträdet på arbetsmarknaden sker för sent. Bland de som föddes i slutet av 1960-talet hade 70 procent ett ”riktigt” arbete före 21 års ålder (IFAU 2007). Så är det inte längre. Främst för att folk utbildar sig mer, vilket egentligen är bra. Men det tar för lång tid. Snittåldern på att ta ut en kandidatexamen i Sverige är 28 år.
Det är anmärkningsvärt högt jämfört med andra OECD-länder. Visst är det inte fel att ägna sina tidiga vuxenår åt att ströjobba, resa eller plugga drama något år på folkhögskola. Men man ska ha med sig att ju senare man börjar jobba och klättra i löneutvecklingen, desto sämre blir pensionen.
Utöver det är framväxten av den moderna, flexibla arbetsmarknaden, med projektanställningar och frilansarbete, inte optimal för pensionssparande. Dels är det svårt att spara långsiktigt om man inte kan planera sin ekonomi särskilt lågt fram i tiden. Men det blir också tuffare om man inte har tjänstepension. Då ökar kraven på att man sköter det själv.
Ett annat stort hinder är bostadsmarknaden. Köerna till kommunala hyresrätter är långa i de flesta kommuner. I Göteborg måste man köa i ungefär åtta år innan man kan få ett förstahandskontrakt. Det gör att många antingen måste hyra i andra hand, vilket ofta är dyrt, eller köpa en bostad. Det är förvisso en investering, men måste man amortera stora lån kommer andra former av sparande att bli lidande.
Men staten har också ett ansvar. Förutom att utforma ett så optimalt pensionssystem som möjligt måste politiken underlätta sparande. Dessvärre har staten gjort tvärtom. Lån underlättas genom ränteavdrag och riksbankens penningpolitik. Samtidigt slopades avdragsrätten för pensionssparande 2016. Det är inte hållbart, vilket framtidens äldre kommer märka av.
