Två unga fiskar mötte under en simtur en äldre fisk som hälsade: “God morgon, hur är vattnet idag?” – varpå de yngre fiskarna svarade “Vad tusan är vatten?”.
Denna fyndiga fabel om hemmablindhet formulerades av författaren och essäisten David Foster Wallace i ett examenstal riktat till unga studenter. Benägenheten att ta det bekanta för givet är ett tillkortakommande som drabbar alla åldrar.
I samband med de globala vaccinationsinsatserna mot covid-19 undersökte nyligen USA:s president Joe Biden förutsättningarna för att upphäva patenträtten på de vaccin läkemedelsbolagen utvecklat. I Sverige uttryckte Vänsterpartiet samma önskan: “Att vägra släppa på patentskyddet [...] innebär att vi aktivt avstår från att rädda alla de liv som vi faktiskt kunnat” (SvD 10/3)
Argumenten för en avskaffad patenträtt vilar på två antaganden. Först och främst att patenten förmodas utgöra en kostnadsbarriär som försinkar vaccinationsarbetet i fattiga länder. I andra hand att stater världen över har skjutit till resurser för vaccinets utveckling och således har äganderättsliga anspråk. Båda dessa antaganden är felaktiga.
Patentkostnaderna för vaccinet är försumbara som flaskhals. Det finns endast ett 60-tal fabriker i världen som har kapacitet att producera covid-vaccin, och ingen av dem står stilla på grund av saknade licensrättigheter. Ett större problem är att det på många håll saknas kvalificerad personal för att korrekt hantera de doser man faktiskt får.
Statsstödet som utgått i samband med pandemin har huvudsakligen inte heller gått till utvecklingen av vaccinerna, vilka främst baserats på existerande patentplattformar som anpassats för covid-19. De statliga investeringarna har istället gått till utbyggnad av produktionskapaciteten för att snabbare kunna möta den globala efterfrågan.
Att angripa patenträtten kommer således på intet sätt att förbättra vaccinationsprocessen, utan är ett uttryck för en populism där man försöker plocka kortsiktiga politiska poänger genom att utmåla de läkemedelsföretag som skapat vaccinerna som giriga fiender till folkhälsan.
De långsiktiga konsekvenserna av detta riskerar att bli katastrofala. En urholkad patent- och äganderätt hotar den marknadsmekanism som de facto skapat lösningar mot pandemin, och riskerar därmed att sänka läkemedelsföretagens riskbenägenhet gällande de mycket stora investeringar som krävs för att utveckla framtida vaccintyper.
Det är mycket lätt att ta vårt moderna välstånd för givet, och betrakta det som missunnsam orättvisa att alla delar av ekonomin inte utvecklas i samma hastighet. Men att frånta den som satsar sitt kapital möjligheten att skörda frukterna av lyckosamma investeringar gör inte samhället rättvisare – utan åderlåter civilisationen på dess innovationsbenägenhet.
Att rucka på det marknadsekonomiska samhällets fundament motsvarar snarare att rycka proppen ur välståndets badkar – vilket torde vara ett bittert sätt för vilken fisk som helst att lära sig värdet av det vatten man nyss tog för givet.
