SVT:s partiledardebatter tenderar ofta att bli mer av en uppvisning i slagfärdig retorik än en saklig genomlysning av viktiga samhällsproblem. Söndagens två timmar långa sammandrabbning i Agenda var inget undantag. Partiledarna tog till brösttoner och hade svårt att inte tala i mun på varandra när argumenten tröt.
Att det lätt blir så kan skyllas på formatet. Dels drar TV-mediet lätt åt underhållningsvåld – rörlig bild kräver känslor – dels är det svårt att föra ett vettigt samtal med åtta personer vars främsta drivkraft är att framhäva sig själva på de övrigas bekostnad.
Billiga angrepp och förenklingar av svåra frågor premieras av upplägget. Därför blir det exempelvis lätt för oppositionen att skylla alla neddragningar i sjukvården på regeringen – trots att sjukvården är regionernas ansvar – ett ansvar som tas med olika grad av seriositet runt om i landet. Sant är att Regeringen borde ha skjutit till mer pengar till vården redan i höstbudgeten i stället för att vänta till vårbudgeten, för att kompensera för den akuta kostnadschock som drabbat regionerna inte minst på grund av indexerade pensionskostnader. Men även om pengar behövs för den tillfälliga kostnadskrisen löser den inte de betydligt dyrare strukturfel som behäftar svensk sjukvård.
Ska man komma till rätta med vårdens problem handlar det i mycket högre grad om att avstå från att ålägga regioner och kommuner regelverk som skapar mer byråkrati, oavsett om det är goda intentioner bakom varje ny reglering. Staten kan även hjälpa till att skapa drivkrafter att bygga upp ekonomiska reserver för dåliga tider, något som talar emot att kompensera fullt ut vid kriser. Faktum är att för varje skattekrona försvinner mer än hälften till byråkrati och andra kringkostnader. Men en TV-debatt om förvaltningsreformer skulle knappast slå några tittarrekord.
Den mediala logiken tenderar att prioritera ytlighet och konflikt framför struktur, framförhållning och långsamma reformer. Det ger oss sämre politiker och sämre beslut än vi skulle kunnat haft annars. Å andra sidan riskerar demokratin att undergrävas om politikerna håller sig borta från medierna. Därför vilar ett stort ansvar på journalister att ge rimliga ramar åt debatten. SVT skulle kunna ha mer av formatet ”30 minuter” där politiker kan frågas ut ordentligt, de kan gärna vara längre än en halvtimme. Debatter mellan två, tre deltagare ger också ett helt annat utfall.
För svårigheten att förklara komplicerade samband återkom vid flera tillfällen under söndagskvällen. Exempelvis gjorde Ebba Busch ett tappert försök att reda ut målkonflikter inom miljöpolitiken. Kortsiktig utsläppsminimering behöver exempelvis inte vara det bästa för miljön på längre sikt, om den hindrar investeringar som på ett mer hållbart sätt kan minska utsläppen. En politik som slår hårt här och nu riskerar också att minska det folkliga, och förlängningen politiska, stödet för den långsiktiga omställningen. Ett liknande dilemma är att elektrifiering kräver potentiellt riskabel och kärnkraft och ingrepp i naturen i form av nya gruvor för sällsynta mineraler och jordartsmetaller. Jimmie Åkesson öppnade till och med för uranbrytning i Sverige.
Åkesson fick för övrigt motta mycket ovett från oppositionen för att han i en intervju i GP (27/4) sagt att det finns en ”övre gräns” för stödet till Ukraina. Det framgår av intervjun att han syftar på att vi måste väga hur mycket försvarsmateriel vi skickar till fronten mot hur mycket vi har kvar till vårt eget försvar – i själva verket ett banalt konstaterande av självklarheter. De medvetna försöken att missförstå detta som att han ”går Putins ärenden” är närmast att se som slöseri med tittarnas tid.
Nu ska i rättvisans namn sägas att Tidöpartiernas företrädare knappast höll sig mer sakliga när de satt i opposition. De rödgröna hade också några poänger i sin kritik av regeringens politik. Exempelvis att kollektivtrafiken blivit så dyr att den ofta inte kan konkurrera med privatbilismen utanför städerna, vilket inte minst drabbar dem som av olika skäl inte kan ha en egen bil. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar hade också en poäng i att ROT-avdrag för semesterboenden i Spanien är en märklig ordning – även om möjligheten fanns redan innan den här regeringen tillträdde. Slutligen hade Tidöpartierna svårt att förklara hur de historiskt stora försvarssatsningarna ska finansieras utan att gå ut över välfärden.
Oppositionens eventuella poänger tenderade dock att drunkna de mer hätska och osakliga angreppen på regeringen. SVT borde kanske fråga sig om den här typen av debattupplägg verkligen är ”i allmänhetens tjänst” eller om det tvärtom bara bidrar till att göda politikerföraktet. Förenkling är inte nödvändigtvis bättre än inget – den kan dras så långt att den gör mer skada än nytta.
Det stundande EU-valet kräver en rejäl dos folkbildning. EU var dock märkligt nog inte med som tema under debatten. Kanske var det lika bra. Få hade nog blivit klokare av att få den ännu mer komplicerade EU-politiken nedtuggad till one-liners.
