Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Paulina Neuding: Pappershjärtan stoppar inte våldet

Vad säger man till en tioåring som fått sin skolgård förvandlad till en mordplats?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

En man i skyddsväst har hittats död, skjuten i huvudet. Och nu måste Karin berätta för sin pojke att någon har mördats på hans skolgård.

”Den lummiga, upprustade lekparken han varit så glad åt att få hänga i är nu avspärrad. Vi är nu många, många som hörde helikoptrarna över våra kvarter i natt, som funderar på hur vi ska berätta för våra barn (precis som så många föräldrar i utsatta förorter gjort i åratal innan våldet kom till oss),” skriver hon på Facebook.

Ett par dagar senare är ryktesspridningen och fantasierna i full gång bland barnen. Det är förstås fullständigt ofrånkomligt. Någon vet var det finns blod bland buskarna, och barnen har sprungit dit och tittat.

”Det var inte multna löv eller så mamma, det såg typ rött ut,” säger Karins son. Han har hört någon säga att det är en seriemördare som är lös.

Vad svarar man som förälder?

Pojken är tio år gammal. Hur går man vidare när det som ska vara den trygga hamnen utanför hemmet har blivit en mordplats?

Det pratas mycket om att ”möta hatet med kärlek”, eller möta ”våldet med kärlek”, eller möta terror med pappershjärtan. Det upprepas regelbundet av politiker efter spektakulära våldsdåd. Jag såg det senast efter mordet på en tolvårig flicka i Botkyrka.

Det är inte bara en plattityd, det är att göra kärlek till något slags abstraktion. I själva verket är det ju våldet som äter sig in i det som människor älskar. Varje gång det skjuts på en skolgård, och varje gång föräldrar tvingas prata med barnen om bomber.

”Det var inte längesedan de sköt någon där … Då fick vi skicka in alla barnen. Det är hemskt att säga, men vi börjar bli vana,” berättade till exempel en pedagog på Dimvädersgatans förskola, som varit särskilt drabbad av gangstervåld (Göteborg Direkt 22/8 2016). Där gick barnen ut och demonstrerade för att vädja till gängen att sluta skjuta. Med pappershjärtan, för övrigt. Och våldet fortsatte.

Att en man i skyddsväst mördas med ett skott i huvudet är en dussinhändelse i Sverige. Många kommer att sortera detta som ytterligare en angelägenhet mellan gangstrar och utan egentliga offer, inte minst eftersom det länge var kärnan i den politiska krishanteringen. Minns riksdagsledamoten Hillevi Larssons (S) famösa uttalande i riksdagen: ”Skjutningarna har framför allt drabbat kriminella. Det är alltså gangstrar som skjuter varandra. Det är naturligtvis oroväckande i sig, men ingen i allmänheten har hittills drabbats.” (Riksdagens protokoll 2017/18:28).

Men laglösheten har otaliga offer som inte ryms i statistiken. Och det är lätt att glömma att människor är olika sårbara.

Just Karins pojke har en autismdiagnos. Skolan har blivit en trygg plats i hans liv, men det har inte varit en självklarhet.

”Förra året mådde han jättedåligt men nu i höst har han äntligen hamnat i en mindre, lugnare klass, med engagerade lärare som ser hans styrkor och ger honom uppgifter på en bättre nivå. En stor fördel har varit just den lummiga parken de får vara i på rasterna,” skriver Karin till mig. Nu hanterar han oron genom att bli flamsig och stissig när mordet kommer på tal.

”Vi ser över våra flyttmöjligheter,” skriver hon. ”Barnen måste kunna cykla till kompisar, och så vidare. Att gå runt och vara orolig för väpnade rån och mord är ju inget liv.”