Huruvida den svenska strategin för att hantera smittspridningen är god eller inte kommer att debatteras länge. Vi vet fortfarande rätt lite om vad som funkar och inte. Vad vi däremot med säkerhet vet är att kritisk debatt och frågor, både de dumma och smarta, aldrig har skadat ett samhälle ställt inför ett stort problem.
Mot bakgrund av dessa två rätt banala påståenden är det lite surrealistiskt att ta del av åsikter om den kritik som riktas mot Folkhälsomyndigheten och statsepidemiolog Anders Tegnell.
Expressens kulturskribent Victor Malm anser författaren och forskaren Lena Einhorn är en "haverist" eftersom hon kritiserat Folkhälsomyndighetens strategi i en SVT-debatt med Tegnell. Mot en fond av hemmets "furupaneler och silvergardiner" uttryckte hon i TV "uppdämd frustration" och utstrålade en "aggressiv, nervös energi som flödade genom rutan". Coronahaveristerna, som de kallas av Malm, "är en skam för Sverige".
Det är rätt många i Sverige som just nu är nervösa. Einhorn representerade nog en och annan orolig och frågvis medborgare i det där samtalet. Är de alla haverister?
En gång är ingen gång. Men Malm är inte ensam med sin beskrivning. "Frissigt hår, iPhonelurar med sladd och furupanel är en bättre fond för att prata chemtrails än att signalera rimlighet" var Tidningen Arbetets kulturredaktör Johannes Klenells variation av Malms karaktärsmord. Akademiker (i alla fall de som kritiserar FHM) förvandlas till uppmärksamhetssökande "Paradise-Hotel"-deltagare, hävdar Klenell.
I kontrast till Einhorn beskrivs Tegnell som lugn och faderlig. Lyssnar på det gapande barnet. Svarar sedan, lågaffektivt men utan att böja sig en millimeter. Som en perfekt 60-talspappa.
I en annan Expressentext vars huvudbudskap är att Sverige just nu är världens "friaste land" för att uppslutningen bakom staten är så omfattande, beskrivs Tegnell som: "Effektiv, trubbig, oglamorös, korthugget humoristisk men aldrig utan ett stråk av nordiskt vemod".
Skribenten, Jens Liljestrand, är som hämtad från ett parallelluniversum i vilket svensk myndighetstilltro, social tillit och lydighet ersatt de klassiska nationalistiska troperna. Språket i texten påminner närmast om Ilja Ehrenburgs patriotiska rapporter från den sovjetiska krigsfronten.
Hur debatten mellan Tegnell och hans kritiker återberättas är som ett kondensat av svensk samtid: Makten mot opponenten. De oborstade massorna; näthatare, Putinkramare och invandringskritiker väller in med sitt burdusa sätt och stör. Men skribenter som Liljestrand, Malm och Klenell tar inte opponenternas parti, ens för sakens skull, de ställer mangrant upp på maktens sida.
Bråkstakarna och haveristerna som ifrågasätter är inte vilka som helst. Som Klenell skriver: Professor Söderberg-Nauclér, som också kritiserat FHM, har fått fel publik. De som lyssnar till hennes kritiska utsagor är sannolikt samma skara människor som "brukar sitta och närläsa våldsbrotts- och ororsrapporter från Brottsförebyggande rådet" skriver Klenell.
Vilket budskap denna retoriska hundvissla skickar är uppenbart: Hamna inte i fel sällskap - lyssna inte på henne!
Akademikerna som ifrågasätter FHM låter fel, har fel ton, fel publik, är avdankade och ointressanta. Det kanske enda viktiga i sammanhanget, huruvida de i sak har fel (vilket mycket tyder på att de har) hamnar i bakgrunden. Om man inte betraktar kritikerna som företrädare för åsikter och resonemang, utan tillhörande en sida i ett kulturkrig om själva Sverige, så dristar man sig nog också att förlöjliga dem. Rimligheten mot haverismen, svenskheten mot svenskhatet.
De som kanske oftast varnar för att vi inte ska få det som i Ungern och Polen är till förvillelse de som mest påminner om hur just Viktor Orban och Jaroslaw Kaczynski agerar. ”Den som höjer sin hand mot kyrkan”, förklarade Kaczynski när katolska kyrkans flathet inför barnövergrepp uppmärksammats, ”den höjer sin hand mot Polen.”
Liljestrands och Malms variant av detta credo vore att den som höjer sin hand mot Tegnell, FHM eller den svenska exceptionalismen i smittspridningens spår i själva verket lyfter sin hand mot självaste svenskheten. Var inte en skam för Sverige, sitt ned i båten!
All den här ganska hysteriska nationalismen som just nu kablas ut i Expressen och på andra håll är inte sund. Syftet med svensk offentlighet är inte att den ska rymma en uppbygglig och ensamt enande kraft bakom vilken alla ska sluta upp medan kritikerna görs ned och förflyttas till periferin.
Det pågår en rad experiment i världen, vissa kommer slå ut fel, andra inte. Vägen till en rimlig kompromiss, vilket alla förhoppningsvis strävar efter, tar inte omvägen genom Liljestrands pinsamt devota beundran för myndighetsföreträdare eller blind tilltro till den svenska exceptionalismen. Lika lite är det en framkomlig väg att tro att myndigheterna ljuger och förleder befolkningen som de avsiktligt skulle ta livet av för att rädda samhällsekonomin.
Vi står inte i valet mellan okritisk beundran för våra myndigheter och att vara knäppa haverister. Det riktigt svenska - om man ska använda Liljestrands nationalromantiska prosa - är mindre stolthet och mer pragmatism.
