Januariavtalet mellan Centerpartiet, Liberalerna och regeringen skulle vara en pragmatisk överenskommelse över blockgränserna. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet skulle, för att använda Annie Lööfs ord, ”krokas av” från politiskt inflytande. Avtalet skulle göra Sverige ”grönare, medmänskligare och liberalare”.
Så har det inte blivit. Det går sådär för regeringen och dess stödpartier. Den första riktiga smällen kom när oppositionspartierna stoppade fritt val av utförare inom Arbetsförmedlingen. I onsdags kom nästa stöt. Den samlade oppositionen går emot januaripartierna i en extra ändringsbudget. M, KD, V och SD vill ha mer pengar till välfärden. I stället plockar de bort Miljöpartiets upphottade friår, Centerns ”ingångsavdrag” för nyanlända, riktade satsningar på lärarassistenter och skär ner på regeringens innovationsråd.
Oppositionen gör här en rimlig prioritering. Åtta av tio kommuner planerar besparingar och många regioner går med underskott. I Göteborg sparas det in precis överallt. Senast igår aviserade Burgårdsgymnasiet att man skulle spara in på läroböcker och vikarietjänster. Att lägga pengar på friår när skolor sparar in på böcker är provocerande.
Centerpartiets förslag om sänkta arbetsgivaravgifter för nyanlända är inte heller bra. Det är ett mycket kostsamt och skapar inte särskilt många jobb. Dessutom blir skattesystemet ännu mer komplext. Och det där ”innovationsrådet” – vad är det ens? Enligt regeringen "arbetar (det) framför allt med att förbättra förutsättningarna för det svenska innovationssystemet och samhällets förmåga att möta utmaningar med innovation”. Men erfarenheten talar för att statlig innovationspolitik av detta slag i praktiken inte bidrar nämnvärt till näringslivet.
Det märkligaste i hela historien är dock inte att Centerpartiet ilsknat till över att riksdagen stoppar deras arbetsmarknadssubventioner. Det mest udda är den totala bristen på självinsikt.
Den vikarierande partiledaren Anders W Jonsson tycker att M ägnar sig åt spel: ”…om det skulle vara så att de säger att ’vi skiter i sakpolitiken, för oss är det viktiga att sabotera och göra upp med våra värsta motståndare för att kunna blockera’. Då har vi ju fått en ny formering inom svensk politik”, säger han till Expressen. Jonsson klagar alltså på att Moderaterna kommer överens med ett parti som de står långt ifrån ideologiskt och verkar mena att det är någon form av maktkartell mot regeringen som bildats.
Men vad var det Centerpartiet gjorde för ett år sedan? Var det inte precis samma sak? De ingick samarbete med Socialdemokraterna trots att de under hela valrörelsen lovat att inte bli Stefan Löfvens stödhjul. De gjorde upp med sina motståndare ”för att kunna blockera”, för att låna Jonssons egna ord. Det C ville stoppa handlade inte ens om konkret politik utan att förhindra ett annat parti från att få inflytande. Det var trots allt Centerpartiet (och Liberalerna) som skapade den nya formeringen i svensk politik genom att föredra en socialdemokratisk statsminister framför en borgerlig.
Ett argument som ofta förekommer när oppositionen gör det surt för regeringen är att det hotar stabiliteten: ”Om man driver igenom det här skapar man en helt ny praxis som försvårar för minoritetsregeringar att regera landet framöver”, säger socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld (Expressen 21/1). Så är det. Men det beror ju på att makten i Sverige ligger hos riksdagen. Det är inte oppositionens fel att Januaribygget är svajigt. Problemet är att det är en klen konstruktion från första början. Bara tio procent av väljarna tycker att avtalet är bra.
Centerpartiet kan inte bara bestämma att det ena eller andra partiet ska ”krokas av” från inflytande. Har man inte tillräckligt med mandat i riksdagen så har man inte tillräckligt med mandat i riksdagen.
