Det svenska socialförsäkringssystemet har en grundläggande princip: det är generellt. Socialförsäkringarna i form av sjukpenning, föräldraförsäkring och tillfällig ersättning för vård av sjukt barn gäller för alla som arbetar eller har arbetat i Sverige. Systemet bekostas av arbetsgivaravgifter, som till skillnad från kommunalskatten inte syns på lönebeskedet varje månad men som arbetsgivaren drar av från bruttolönen. Normalt uppgår dessa avgifter till drygt 31 procent.
Syftet med modellen är att det ska vara enkelt, effektivt och rättvist. Men systemet är i gungning. Principen att man får tillbaka det man betalat in om man blir sjuk eller skaffar barn är satt ur spel.
Allt färre arbetstagare får ut 80 procent av lönen vid föräldraledighet eller sjukskrivning, enligt en ny analys från Försäkringskassan. Detta eftersom allt fler och fler slår i inkomsttaket för vad man kan få ut i ersättning. I början av 1990-talet stod 15 procent av männen och tre procent av kvinnorna utan heltäckande försäkring av arbetsinkomsten. År 2017 står en tredjedel av kvinnorna och över hälften av männen utan full försäkring vid sjukdom. För tillfällig föräldrapenning är siffrorna snarlika.
Detta beror på att allt fler slår i det så kallade inkomsttaket, som ligger på 30 000 kronor för sjukpenning och 40 000 kronor för föräldrapenning. Den här gränsen har inte trappats upp i samma takt som reallönerna har stigit. Resultatet är att många vanliga medelinkomsttagare inte får 80 procent av sin lön i ersättning, och ju högre månadslönen är, desto mindre får man tillbaka av det man har betalat in.
Glappet gör att många tvingas köpa till extra försäkringar, via sitt fackförbund eller privat. Men avgiften på lönen förblir densamma. Man betalar alltså två gånger – först in till det gemensamma systemet, sedan för en egen försäkring. Den försäkringsmässiga principen att man får tillbaka det man betalat in gäller inte.
På sikt kan det hota hela den generella välfärdsmodellen, som bygger på att även de med högre inkomst – i detta fall de som tjänar mer än 30 000 kronor i månaden, vilket är under medianen – ska tjäna på systemet. Alla ska bidra, alla ska gynnas. Men så är det alltså inte. Den fackliga organisationen Saco har räknat ut att ungefär hälften av det vi betalar in till trygghetssystemen försvinner rätt in i statskassan likt en vanlig skatt – trots att syftet är att avgifterna ska gå tillbaka till de som betalar. Det är inte rättvist, och det hotar legitimiteten. ”Tilltron till socialförsäkringen kan påverkas negativt av att stora och växande grupper får betala dubbelt för att försäkra sina arbetsinkomster”, skriver Försäkringskassan i sin analys.
Sjukskrivningstalen ska så klart inte skena iväg. Men den som vill minska kostnaderna för sjukskrivningarna bör främst rikta in sig på att förebygga psykisk ohälsa. Nästan hälften av alla pågående sjukskrivningar 2017 orsakades av just psykiska åkommor och hade då ökat med 129 procent på sex år. Framförallt är det kvinnor i offentlig sektor som drabbas. Att dålig arbetsmiljö bidrar till stress och utmattning är ganska givet. Förslitningsskador är också en vanlig anledning till sjukskrivning. Förebyggande arbete, rehabilitering och omskolning är ett bättre sätt att långsiktigt spara pengar på.
Kombinerat med det omfattande fusket och den organiserade brottsligheten som riktas mot välfärdssystemen borde det vara uppenbart att den svenska välfärdsmodellen är i gungning. Politikerna har tre val: höja taken för ersättning, sänka arbetsgivaravgifterna så att den anställda får högre nettolön, eller helt enkelt erkänna att systemet inte längre fungerar som det är tänkt och att stora grupper av vanliga löntagare ska betala dubbelt. Att upprepa klyschor om att ”Sverige har en välfärd i toppklass” och liknande håller däremot inte.
