I början av sommaren beslutade riksdagen att återinföra ordensväsendet. Staten ska åter igen börja dela ut medaljer ur de kungliga riddarordnarna – Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden – till välförtjänta svenska medborgare – något som inte varit möjligt sedan 1975.
Det lär kanske glädja en och annan konservativ knök där ute. Men innan ni lyfter punschpokalen finns det anledning att ta sig en funderare över vad detta står för.
Medaljerna kommer delas ut av ett råd vars ledamöter utses på förslag från regeringen. I regeringens proposition understryks att rådets medlemmar ska vara ”förankrade i samhällets grundläggande och gemensamma värderingar” och att ”sammansättningen i rådet bör återspegla det svenska samhället av i dag”.
När staten delar ut medaljer är det för att belöna människor som gjort en insats för staten. På kung Oscars II tid var det i regel män i hög hatt och frack, som naturligtvis aldrig utmanade rådande ordning. Medaljer fungerade som en lojalitetsförklaring med makten. Dagens parnass klär sig annorlunda, men räkna med att guldet inte i första hand kommer gå till besvärliga verkschefer eller visselblåsare på lägre nivåer – än mindre till några politiska ”dissidenter” eller häcklare av makten.
I den bästa av världar delas ordnar enbart ut till människor som verkligen gjort en insats för samhället, bortom politiska hänsyn. I ett Sverige där värdegrundstänkande och åsiktskorridorer inte sällan fått ersätta intellekt är det nog att hoppas på för mycket.
Riksdagsledamöterna införde redan för tolv år sedan möjligheten att dela ut medaljer till sig själva – det vill säga innan de beslöt att börja dela ut ordnar till andra. I praktiken fick varje ledamot som suttit en mandatperiod en medalj. Sedan något år tillbaka finns denna riksdagsmedalj dessutom i olika storlekar. Man är sig själv närmast.
På många sätt liknar dagens Sverige och dess etablissemang det oskarianska Sverige som August Strindberg så vältaligt hånade för över ett sekel sedan. Självnöjdheten, moralismen och ryggdunkandet är inte mindre påtagliga. Instagrammande statsråd som minglar med kändisinfluencers och lobbyister hade lika gärna kunnat svassa runt i 1890-talets balsalar. Ytligheten har gjort comeback med bravur. Då framstår det dystra 1970-tal då ordensväsendet lades på is som mer avlägset.
Då, för femtio år sedan var kritik mot makten inget suspekt som misstänkliggjordes som ”populism”. Idealet var i stället ”ett mer förnuftigt” samhälle, vilket betydde något annat än det rådande. Man kan säga mycket om detta radikala ideal – det hade många brister – men det satte i alla fall tänkandet högre än idag.
Ordensväsendets återkomst innebär en tillbakagång. Inte till några kungatrogna, eller i egentlig mening konservativa eller fosterländska ideal, men väl till dess former och den självberömmelsekultur som utmärkte makten. Syntesen består av pompösa konservativa ritualer i kombination med offentlig-sektorvurmande för ”mångfald” och gemensam värdegrund. Återstå att se om det blir Greta Thunberg eller Annika Strandhäll som får ta emot första förtjänstmedaljen. Nåväl, vad gör det. Här vankas ännu fler tillfällen till lovtal, fest och mingel.
Skål, ärade kamrater!
