Inför partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags meddelade de tre högerpartierna M, KD och SD tillsammans med Liberalerna att de för första gången avser gå fram med ett gemensamt formulerat utskottsinitiativ om migrationspolitiken.
Sällskapet bland undertecknarna väckte uppmärksamhet – och en del upprörda känslor inom Liberalernas vänsterflygel. I sak handlar det dock om förslag som en bred majoritet av riksdagen sedan tidigare ställer sig bakom.
I den migrationspolitiska kommittén som arbetade förra året med att nå enighet i migrationspolitiken ställde sig Socialdemokraterna bakom sex av de sju punkter som högeroppositionen presenterade i ett pressmeddelande i söndags.
Det betyder att nästan tre fjärdedelar av riksdagen egentligen står bakom huvuddelen i förslaget. Vad oppositionen vill visa med sitt utspel är att Socialdemokraterna låter Miljöpartiet och Centern ha ett oproportionerligt stort inflytande i en fråga där en klar majoritet av både partierna och svenska folket är av en annan åsikt.
Men vad innebär förslaget i sak? Den i särklass viktigaste skiljelinjen gentemot regeringen handlar om den ”särskilda humanitära skyddsgrund” som även var anledningen till att Nyamko Sabuni hotade lämna Januariavtalet tidigare i vår.
Miljöpartiet fick i höstas igenom en utvidgning av möjligheten att kunna hänvisa till ”anknytning” till Sverige för att få permanent uppehållstillstånd, även om man saknar skyddsskäl. I praktiken betyder det att den som vistats i landet ett antal år kan räkna med att få stanna (just detta förslag berör dock inte de som vistats här illegalt).
Förslaget berör bland annat de många ensamkommande pojkarna och unga männen från Iran och Afghanistan som omfattades av ”gymnasieamnestin” där kravet för att få stanna egentligen var att man skulle skaffat sig ett arbete.
Frågan är ett bra exempel på var huvudmotsättningen går i svensk politik. Miljöpartiet ser till den enskilde individens bästa i stunden. Merparten av de övriga partierna prioriterar numer de långsiktiga konsekvenserna av den förda politiken. För givetvis är det i många fall bättre för dem som har vistats i landet länge, ofta genom att överklaga utvisningsbeslut, att få stanna.
Ser man enbart till de berörda individerna kan det i många fall även vara positivt för samhället att de får ett positivt besked. Men ser man till helheten blir bilden annorlunda. Anledningen till att en så exceptionellt stor andel av de ensamkommande sökte sig till just Sverige var att det var allmänt känt att här kommer man förr eller senare att få uppehållstillstånd. Den miljöpartistiska politiken innebär i praktiken en accelererande invandring oavsett skyddsskäl. Den är skälet till att vi hamnat i en situation med stora integrationsproblem och även till många enskildas lidande som fått sina förhoppningar grusade.
De övriga punkterna i oppositionens förslag handlar om olika krav på försörjning för att kunna ta hit anhöriga samt krav på språkkunskaper för att få permanent uppehållstillstånd. Anledningen till att det blir många punkter är att Sverige har en mängd olika regler för olika kategorier. ”Egentliga flyktingar” enligt internationella konventioner utgör bara en mindre del av de som får uppehållstillstånd.
Regelverket kompliceras ytterligare av att det finns en mängd undantag, framförallt vad gäller försörjning för att få ta hit anhöriga. Alla har nog inte klart för sig att gruppen anhöriga i många år varit större än gruppen flyktingar. Förslaget handlar inte om att egentliga flyktingar inte ska kunna ta hit sina minderåriga barn. Däremot berörs exempelvis ensamkommande som bedömts vara under 18 år, fått uppehållstillstånd som ”alternativt skyddsbehövande” och som vill ta hit sina föräldrar och syskon, något som är möjligt idag. Tanken är bland annat att minska drivkrafterna för familjer att skicka sina minderåriga barn ensamma till Sverige för att söka asyl så att familjen kan komma efter.
Oppositionens förslag är egentligen en anpassning till europeisk standard. Och Socialdemokraterna står som sagt själva bakom nästan samtliga förslag, undantaget försörjningskrav för alternativt skyddsbehövande vid familjeåterförening.
Trots att det egentligen finns en majoritet för den striktare linjen talar det mesta för att oppositionen inte får igenom sitt förslag i riksdagen med nuvarande majoritetsförhållanden. Det skulle kräva ett regeringsskifte i nästa års val.
I grunden handlar det om att oppositionen vill skicka signalen till omvärlden att Sverige redan har tagit sitt ansvar för migrationen och att vi nu måste lägga fokus på att integrera de nyanlända som befinner sig i utanförskap.
