Både socialtjänsten och äldreomsorgen befinner sig under hård press, enligt en ny rapport från fackförbundet Vision. Det handlar om svårigheter att rekrytera personal, hög arbetsbelastning och svårigheter att ge brukare och klienter det stöd de har rätt till.
Problemen har varit kända länge, men situationen har förvärrats. Hög personalomsättning och brister i arbetsmiljön kombineras med högre krav och en tuffare miljö för socialtjänsten. Inom äldreomsorgen har hårt drivna arbetsscheman, delade turer och språkförbistring uppmärksammats som problem. Personalens brist på egenmakt går förstås ut över de hjälpbehövande. Yrken som bygger på att skapa förtroendefulla relationer låter sig inte styras efter industrilogik, ändå är det vad som sker, för att hålla budget och regelverk.
Grundtanken med sociala insatser är att förhindra människor, inte minst unga, från att hamna i allvarligare problem. I praktiken tvingas dock socialsekreterare i dag att bocka av det som måste göras snarare än det som borde göras. Den byråkratiska logiken är helt överordnad. Den mänskliga kontakten finns varken schemalagd eller budgeterad.
Den dåliga arbetsmiljön inom äldreomsorg och socialtjänst kan till viss del förklaras med att den som försöker göra sitt jobb ordentligt riskerar att bränna ut sig.
I den bästa av världar kan detta kan lösas med mer resurser. Naturligtvis skulle ytterligare resurser underlätta. Men det är inte realistiskt att förvänta sig några stora resurstillskott. Omsorg och sociala insatser står redan för en stor del av de kommunala utgifterna. Enligt Sveriges kommuner och regioner kommer antalet personer över 80 år att öka med 50 procent bara de kommande sex åren. Eventuella extra pengar lär gå till att hålla jämn takt med de ökande behoven. Svårigheterna att hitta utbildad personal riskerar samtidigt bara att tillta.
Socialtjänstens demografiska utmaning ser annorlunda ut. Både regering och opposition har aviserat att socialtjänsten ska spela en nyckelroll i kampen mot gängkriminalitet, segregation och brytandet av utanförskap i utsatta områden. Samtidigt förväntas socialtjänsten tillsammans med vården fortsätta hantera hundratals andra problem, inklusive missbruk och växande psykisk ohälsa. Detta i en miljö där misstron mot myndigheter ofta är stark från klienternas sida.
Vi måste kanske fråga oss vad vi kan förvänta oss av kommun och myndigheter. Föreställningen att det är enkelt att lösa problem med ”social ingenjörskonst” efter att de uppstått blir lätt en trossats. Väldigt lite talar dock för att problemlösningen fungerar så i verkligheten, även om vi har svårt att släppa den föreställningen.
Ytterst handlar all social verksamhet om att bygga meningsfulla relationer människa till människa. Det är inget som enkelt trollas fram ens med tillräckliga ekonomiska resurser. Vårt ”moderna” sätt att organisera denna verksamhet inom ramen för tungrodda byråkratiska organisationer, med lagkrav, avprickning enligt minutscheman och kontrollsystem har ett inneboende drag av dysfunktionalitet.
Förebyggande arbete kan därför inte bara handla om hur vi organiserar den offentliga verksamheten, utan om hur vi organiserar hela vårt samhälle så att det inte ständigt lägger sten på börda för dem som ska ”lösa” problemen.
