Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Omodern skattelag göder konspirationsteorier

Skatteverket menar att frivilliga bidrag till politiska bloggare inte är att betrakta som gåvor utan inkomst av tjänst. Det tål att diskuteras.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Förföljer Skatteverket obekväma politiska bloggare? Sedan myndigheten nyligen inlett en granskning av prästen och bloggaren Helena Edlund och de frivilliga bidrag hennes läsare ger har frågan om så kallade ”swish-journalister” ska betala skatt åter aktualiserats.

Vad det handlar om är ett antal personer som driver politiska bloggar och lever på frivilliga donationer från sina läsare. Det mest kända namnet är troligtvis den västsvenske journalisten Joakim Lamotte, med en kvarts miljon följare på Facebook.

”Swish-journalisterna” intar inte sällan en kritisk hållning till etablerade medier och delar ofta publik med de invandringskritiska alternativmedierna. Förtroendet för myndigheter är lågt.

Det är därför inte särskilt konstigt att Skatteverkets agerande tolkas i närmast konspiratoriska termer. ”Svenska makthavare har fått nog av kritiska röster”, skriver till exempelvis Helena Edlund om myndighetens granskning.

Det finns knappast fog för ett sådant påstående. Däremot är frågan om huruvida frivilliga gåvor ska beskattas inte alls självklar.

Gåvor och donationer är i grunden inte skattepliktiga. Men gåvor som anses vara en förtäckt betalning för en tjänst ska inte betraktas som gåvor. Om jag klipper gräset åt en granne och sedan får en ”present” värd några hundralappar, så är det en betalning. Skatterättsnämnden slog redan 2016 fast att videobloggare som live-sänder sitt datorspelade skulle skatta för donationer, trots att de var frivilliga, då gåvorna var en ”direkt följd” av sändningarna.

Det är ingen given slutsats. I de flesta fall rör det sig om att en minoritet av tittarna donerar pengar som uppskattning. Bidraget är uppenbart frivilligt ur givarens perspektiv. Skattemyndigheterna har istället valt att fokusera på mottagaren. Om denne försörjer sig på gåvor betraktas verksamheten som skattepliktig. Valet av tolkning blir närmast en filosofisk fråga om gåvans natur.

Det har debatterats huruvida ”swish-journalistiken” stryker sina läsare medhårs och i stort sett bara skriver vad de vill höra. Självfallet finns det en sådan logik. Att dagspressen haft anseende som mer seriös än kvällspressen har i hög grad hängt samman med att dagspressen levt på prenumerationer av ett ”nyhetspaket” medan kvällspressen traditionellt levt på lösnummerförsäljning.

All kommersiell nyhetsförmedling är mer eller mindre beroende av sina läsare. Ju mer direkt kopplingen mellan inkomst och produkt är desto större beroende. ”Swish-journalistiken” är den mest läsarberoende form av skrivande man kan tänka sig – vilket förstås ofta skär sig mot journalistikens professionella yrkesideal.

Det publicistiska beroendet av publiken bör dock skiljas från det ekonomiska. Om en enskild givare har så stor betydelse att det påverkar innehållet på en blogg rör vi oss bort från gåvan. Exempel på det är modebloggare som förses med gratis produkter av företag. Men när ett stort antal läsare, som var och en donerar mindre summor till en politisk blogg, blir relationen annorlunda.

Gåvor till enskilds försörjning räknas juridiskt som inkomst. Även gatumusikanter och yrkestiggare är i teorin – om än ej i praktiken om de inte tar betalt digitalt – skatteskyldiga. Allmännyttiga insamlingsstiftelser är inte en individ som kan försörja sig, men betalar skatt för sina anställda.

Det här är sällan intuitivt. Och när lagstiftarens uppfattning om vad som är en gåva skiljer sig från allmänhetens så uppstår ett legitimitetsproblem. I många fall handlar det om att svensk lagstiftning inte är anpassad till digitala produkter som är allmänt tillgängliga för envar snarare än riktade till enskilda.