Minns ni ordet "fracking"? Ett tag var det ständigt i ropet. Det var under början av 2010-talet. Tekniken, varigenom man trycker in vatten i marken under högt tryck för att lösgöra gasfyndigheter som tidigare varit svåråtkomliga, blev hett omdebatterad.
Det var inte populärt. Från att ses som en möjlighet för utvinning av helt nya energifyndigheter blev det en politisk omöjlighet. Runt 2013 var fracking förbjudet i större delen av EU.
Vi skulle ju gå över till förnyelsebara energikällor, gick resonemanget. Att utvinna mer gas, som visserligen är både renare än olja och kol, var ett farligt stickspår som enbart skulle förlänga fossilberoendet. Dessutom fanns många osäkerheter kring vilken långsiktig miljöpåverkan som frackingen orsakade.
Miljöpartiet motionerade 2012 genom Lotta Hedström och Mats Pertoft att fracking skulle totalförbjudas. Vänsterpartiet var inne på samma linje. Övriga partier ville invänta EU:s besked i frågan. Det blev till slut ett rungande nej.
Men verkligheten var den att det inom överskådlig tid inte skulle kunna gå att bli hundraprocentigt fossilfri. Det blev inte lättare av att Tyskland under samma period som fracking ratades stängde ned merparten av sin kärnkraft. Europa vände ryggen till sin egen gasutvinning men kunde samtidigt inte ersätta den snabbt nog.
Miljörörelsen som var drivande i sitt motstånd mot fracking hade förstås en poäng. Gasutvinning genom fracking är verkligen ingen ren process. Men i politiken ställs man sällan inför möjligheten att välja ett entydigt positivt alternativ. Alla val har sina kostnader.
Detta insåg den ryska regimen. Putin förstod att Europa inte skulle bli oberoende av fossila bränslen bara för att man innerligt önskade sig en grön omställning. Därför påbörjades en omfattande påverkanskampanj, mot fracking. Målet var uppenbart: Den europeiska gasutvinningen skulle inte bara förhindras från att expandera, den skulle dessutom minska i omfattning och ersättas av rysk gas.
Russia Today, den ryska statens engelskspråkiga TV-kanal kablade ut inslag efter inslag om hur smutsigt, farligt och omoraliskt fracking var. Samtidigt donerades hundratals miljoner euro till miljöorganisationer i väst som var emot fracking. Det var mycket pengar för miljörörelsen. Men för den ryska regimen, som senare kom att tjäna in beloppet på en enda vecka av gasexport till Europa var det växelpengar.
2010 utvanns fortfarande mer naturgas i Europa än i Ryssland. Därefter sköt den ryska exporten till EU i höjden samtidigt som den europeiska utvinningen störtdök. Idag utvinner Ryssland mer än tre gånger mer än EU-länderna tillsammans. 40 procent av Europas gaskonsumtion försörjs av Ryssland.
På bara några år gjorde sig stora delar av Europa fullkomligt beroende av rysk gas. Det är därför importen av rysk gas fortfarande pågår, samtidigt som ryska armén fullkomligt ödelägger det inringade Mariupol och civila begravs i massgravar.
Klämt mellan kritiken mot inhemsk gasutvinning och beroendet av Ryssland valde många länder helt enkelt det senare. Det var inrikespolitiskt jobbigare att utstå kritik för att inte vara grön nog än att samarbeta med den auktoritäre Putin.
Invasionen av Krim och Donbass 2014 förändrade inte något av detta. Inte ens ett fullskaligt krig mot Ukraina gör det. Miljontals euro går fortfarande oavkortat till Kreml dagligen. Faktum är att de höga gaspriserna i och med kriget ger ännu mer av EU-ländernas pengar i Kremls fickor. Tänk hur annorlunda det hade varit om Putin aldrig fick trumfkortet som var hovleverantör av Europas fossila bränslen?
