Kan det bästa bli det godas fiende? Sahlgrenska akademin – fakulteten för det hälsovetenskapliga området inom Göteborgs universitet – har beslutat införa extern etikprövning även för studentuppsatser. Förslaget försvaras av professor Sven Wallerstedt, med flera, som tagit fram det (Läkartidningen 21/4).
Etikprövning är något som numera, och sedan ganska länge, krävs vid forskning - särskilt medicinsk sådan. Den statliga etikprövningsmyndigheten (tidigare etikprövningsnämnden) måste ge förhandsgodkännande för forskning på levande personer, avlidna och biologiskt material från människor. Tillstånd måste även ges för hantering av känsliga personuppgifter och statistik. Exempelvis behövde den privata stiftelsen ”Det goda samhället” genomgå en etikprövning för få publicera uppdaterade siffror från Brottsförebyggande rådet om invandring och brottslighet förra året. I ett sådant fall tangerar etikprövningen det rent politiska.
Att medicinsk forskning bör genomgå etikprövning är mindre kontroversiellt. Så har det inte alltid varit. 1945-55 genomfördes ett storskaligt experiment på ”sinneslöanstalten” Vipeholm i Skåne, där de intagna fick äta kola och annan sockerrik föda i syfte att studera hur det påverkade tandhälsan. Studien var medicinskt sett mycket lyckad, men med våra dagars människosyn etiskt förkastlig. Vi anser inte längre att vi kan offra enskilda individers välbefinnande för forskningen och majoritetens behov.
Så då är det väl bara logiskt att också studenters arbeten genomgår en etikprövning? Det så nya regleringar drivs fram. En från början sunt motiverad reglering utökas till nya områden - trots att det inte finns något problem som behöver lösas. Inga skandaler där läkarstudenter ägnat sig åt obskyr Vipeholmsforskning har förekommit. Studenterna står under uppsikt av sina handledare.
Det här förslaget är förstås inte en stor sak – några andra högskolor har redan ett liknande system – men det är ytterligare ett steg i mängden mot att underminera förtroendet för de professionella lärarna och forskarna vid universitetet. Ett öde de delar med andra expertkårer. Handledarnas omdöme misstros helt enkelt.
Förslaget är också en del av en annan olycklig trend. En ökad administrativ börda som stjäl tid och energi från kärnverksamheten. Dokumentationskrav, formella riktlinjer och uppföljningar upptar en allt större del av arbetstiden inom sjukvården, skolan och högskolan. Makten flyttas på detta sätt från experterna till administrationen. Den senare växer med uppgiften.
Personal inom sjukvården vittnar om att de under coronaepidemin känt större arbetsglädje just för att nödläget tillåtit att byråkratin läggs åt sidan. Helt har den dock inte avstannat. Forskarlaget vid Karolinska institutet som i förra veckan presenterade en studie över hur många som smittats av coronaviruset tvingades dra tillbaka sina resultat, sedan det visat sig att det bland de blodgivare man studerat skulle kunna finnas sådana som fått donera blod just för att de haft coronaviruset – i syfte att framställa blodplasma i behandlingssyfte.
Anledningen till att man inte kunde skilja ut dessa var att blodproven anonymiserats, av etiska skäl. Här är det ganska uppenbart att en studie som kan vara avgörande för coronabekämpningen rimligen borde vägt tyngre än att forskarna inte ska kunna identifiera blodgivarna. Men rutinens makt är stor, särskilt i ett överreglerat system.
Den offentliga sektorn i Sverige lider, med en metafor, av en tilltagande åderförkalkning. Vissa skulle hävda att det även gäller allt mer försiktiga storföretag. Försiktighetsprincipen har blivit överordnad. Det som premieras i kontrollsamhället är att inte göra fel. Inom universitetsvärlden talas det andfått om excellens, men det som premieras är knappast avvikare och fritänkare utan ”måluppfyllelse”. Kreativiteten kvävs.
Boten går inte sällan ut på mer styrning – om det sen är fler värdegrundsdokument, utbildningar, digital kartläggning eller ekonomiska piskor och morötter spelar mindre roll. Effekten är densamma: Minskad självständighet för de anställda. Ökad byråkrati och makt åt cheferna. I förlängningen avskräcker det kreativa och intelligenta människor från att söka sig till de yrkeskunniga professionerna. Andra väljer att sadla om till chefer och administratörer för att ha något att säga till om.
För 70 år sedan var läkaren, gymnasielektorn eller professorn Gud. En självsvåldig man – för det var nästan bara män på den tiden – som kunde missbruka sin ställning - som exemplet Vipeholm - och ibland visade stora brister i hur han utövade sitt yrke. Men just denna brist på kontroll, och möjlighet att göra fel, var också förutsättningen för att storartade insatser från enskilda individer kunde ske.
Att makt och hierarkier, det vill säga frihet att göra fel för den som har makten, ofta är en förutsättning för att göra mer än minsta möjliga är något vi inte riktigt vill erkänna. Även om få av oss vill tillbaka till ”byråkratins ungdomsår” så har det försiktiga, tillrättalagda, ja ”ålderstigna” samhället också sitt pris.
