Tio miljoner svenskar firade in 2020-talet. Samtidigt befann sig 70 miljoner människor i världen på flykt, enligt FN-organet UNHCR. Utöver detta lever 740 miljoner i extrem fattigdom och ytterligare några miljarder livnär sig på inkomster långt under svenskt existensminimum. Alla dessa människor vill givetvis inte bo i ett kallt land vid polcirkeln, men många har starka incitament att ta sig hit.
De som lyckas ta sig till Sverige bär ofta på tragiska livsöden, och i de flesta enskilda fall finns starka humanitära skäl för att personen ska få bygga upp ett nytt liv här.
Medlidandet med den enskilde krockar med det faktum att Sverige inte kan låta alla som vill få stanna. Svensk debatt präglas dock fortsatt av ett svart-vitt tänk där 2010-talets migrationspolitik är ett uttryck för godhet, och alla avsteg ett stöveltramp mot ondskans rike.
Men så är det inte. Dagens migrationspolitik är ett haveri, åtminstone om målet är att åstadkomma största möjliga humanitära nytta. Under flera år har den svenska budgetposten för migration varit större än hela UNHCR:s budget. Kvinnor, barn och äldre som blir kvar i flyktinglägren missgynnas, medan enorma resurser läggs på unga män som lyckas ta sig hit. Kanske borde asylrätten göras om i grunden. Hur som helst bör inriktningen skifta, från att asyl framförallt söks vid gränsen till att asyl främst ges till kvotflyktingar. Både Payam Moula, chefredaktör på socialdemokratiska Tiden, och L-ledaren Nyamko Sabuni har framfört liknande tankar. Den senares idéer möttes dock av massiv intern kritik.
Tyvärr lär den parlamentariska kommitté som ska utreda framtidens migrationspolitik få svårt att föreslå något grundläggande systemskifte. Kommittén har inte ens mandat att göra en total översyn. KD:s krav på säkra länder-lista och asylansökningsområden – så att uppenbart ogrundade ansökningar kan avslås direkt vid gränsen – är minimiförändringar som bör genomföras.
Samma partis nya policy om mer restriktiv anhöriginvandring är välbehövlig, och riksdagen borde snarast rösta om frågan igen. Likaså är borgerlighetens ändrade inställning till arbetskraftsinvandring ett steg åt rätt håll. Högavlönad arbetskraftsinvandring är ofta gynnsamt, medan lågavlönad dito kostar.
Gemene svensk klarar i regel av att skilja på sak och person, och låter bli att lasta integrationsproblemen på välintegrerade invandrare. Många politiker tycks dock inte lita på att diskussion om mer restriktiv invandring kan samexistera med ett anständigt samhällsklimat. Andra fastnar i fällan att alltid prioritera enskilda människor, de som lyckas ta sig till Sverige vill säga, framför att utan skygglappar ifrågasätta systemet. Men debatten kan inte enbart handla om enskilda människors livsöden. Man måste också lyfta blicken och fråga sig om systemet fyller sitt syfte.
Den humanitära bevisbördan bör ligga på den som vill bevara nuvarande ordning - inte tvärtom.
