Coronakrisen är förutom en katastrof för människor och ekonomi ett gigantiskt experiment i full skala där luftföroreningar, växthusgaser, industriproduktion, oljeutvinning, transporter, konsumtion och avfallsmängder på kort tid minskar på ett sätt som under normala förhållanden är helt omöjligt.
Halva jordens befolkning går in i ett ”karantänläge”. Länder stänger ner sina samhällen. I Kina minskar utsläppen av växthusgaser med 25 procent. På satellitbilder över Europa ser man hur kvävedioxidhalterna minskar radikalt. Marshall Burke från Stanford University har beräknat att på grund av denna utsläppsminskning räddas på sikt fler liv än vad Corona skördar.
På mätstationen Mauna Loa på Hawaii, 3397 meter över havet, mäter man sedan 1958 en stadigt stigande koldioxidhalt i atmosfären. Kommer den kraftiga globala minskningen av koldioxidutsläpp under några månader att ge ett ”hack” nedåt i kurvan? James Butler på NOAA Earth System Research Laboratory i Colorado svarar mig på mail att utvärdering kan ske tidigast i slutet av april.
En annan effekt som nu blir uppenbar är sårbarheten i långa komplicerade leverantörskedjor inom såväl näringsliv som offentlig sektor. Av kostnadsskäl har mängder av företag och deras underleverantörer sedan flera decennier flyttat sina verksamheter till låglöneländer. Leverantörer av olika delar och tjänster till en vara/produkt ligger utspridda i olika världsdelar.
Sårbarheten gäller de flesta branscher från livsmedel, vattenrening och kläder till elektronik/IT och verkstadsindustri. Fisk fångas i Norge, fraktas till Vietnam där den rensas, skickas tillbaka till Norge där den paketeras för vidare transport till svenska butiker. Ett fordon kan innehålla mer än 20 000 delar från tusentals olika underleverantörer i ett 40-tal olika länder med många komplicerade leveranskedjor.
Hela denna situation kan sammanfattas med orden ekonomisk globalisering, vilket har lett till en mycket omfattande miljöförstöring i låglöneländerna. Ett exempel är Indien med ca 75 procent av sina floder och sjöar förstörda av föroreningar, inte minst från läkemedelsindustrin.
Tar världens beslutsfattare upp detta på Davosmöten och liknande sammankomster? Eller pratar man bara om klimatet? Jag har svårt att ens upptäcka någon nämnvärd debatt om detta ohållbara utnyttjande av människor och länder som släpar efter i miljö- och hälsolagar.
Den knäck som globaliseringen nu fått genom Coronakrisen, vars slut vi ännu inte har sett, kommer med all sannolikhet att leda till nya lösningar. Strategier där leveranssäkerhet, beredskapslager och självförsörjning prioriteras. Det innebär att man vill ha ökad närhet till och kontroll av råvaror och underleverantörer.
Detta kan i sin tur leda en förbättrad miljösituation genom färre transporter och att västvärlden med sina betydligt strängare miljö- och hälsolagar till viss del genomför en form av ”återindustrialisering”. En återindustrialisering som kan se annorlunda ut med tillvaratagande av lokala resurser, återbruk och reparationsmöjligheter och som förhoppningsvis sker i samarbete med låglöneländerna.
