Varför har närmare en miljon minderåriga i den kinesiska provinsen Xinjiang hamnat på olika fosterhem och barnhem? Det är en konsekvens av att deras föräldrar massfängslats. Ofta döms föräldrarna utan rättegång. Tvångsarbete, indoktrinering och isolation följer. För barnen innebär det livslånga trauman när separationen från föräldrarna sträcker sig över flera år.
Den tyske antropologen Adrian Zenz studier av den kinesiska regimens förtryck i Xinjiangprovinsen är ingen munter läsning. Det är något väldigt effektivt och genomarbetat med förtrycket av den uighurska minoriteten. Brutaliteten är högteknologisk och samtidigt diskret.
Dylika beskrivningar viftas av kinesiska diplomater och talespersoner bort som desinformation. Eller så hävdas att omvärlden inte ska lägga sig i vad som händer i Xinjiang. Det som sker är nödvändig bekämpning av terrorism och radikalism, hävdas från officiellt håll. Kina har lärt sig att spänna musklerna och tvekar inte att bestraffa de som säger något kritiskt.
I stora delar av den demokratiska världen har entusiasmen över utbyten, handel och goda relationer med Kina i stället bytts ut mot en tilltagande avsmak.
Kanske var det inte så genomtänkt att bejaka en statsmakt som ägnar sig åt massinternering av sin egen befolkning. Och när denna regim börjar svara mer aggressivt på kritik blir det uppenbart att det inte finns något förhandlingsutrymme i relationen.
Även i Göteborg har politikerna börjat inse detta. Göteborg och Shanghai är systerstäder. Det bygger på ett mer än trettio år gammalt samarbetsavtal mellan städerna som syftar till att underlätta handel, kulturutbyten och akademiska kontakter.
För ett år sedan uppmärksammades det att avtalet inte skulle förnyas. .Om detta rådde blocköverskridande politisk enighet. En förändring i inställning från 2003 då avtalet senaste förnyades. Men avtalet finns kvar och är vilande, vilket kinakännaren Jojje Olsson kunde rapportera efter kontakter med stadsledningskontoret.
Nu innebär inte detta avtal särskilt mycket. I allt väsentligt så är det ekonomiska utbytet som är viktigast för båda parter och dessutom svårast att avbryta. Handeln mellan Göteborg och Kina fortgår utan avbrott. De kinesiska investeringarna i Göteborg likaså. Jämte Göteborgs Stad är dessutom kinesiskt ägda Volvo Cars största arbetsgivare i staden. Man biter inte handen som föder en.
Det här innebär ett dilemma för Göteborg Stad.
I Göteborgs policy för demokrati och mänskliga rättigheter står nämligen tydligt att: "Eftersom mänskliga rättigheter genomsyrar alla samhällsområden har Göteborgs Stad ett stort ansvar för hur kommunen lever upp till sina internationella åtaganden". Det är inga otydliga fraser: "Mänskliga rättigheter är därmed styrande för alla kommunala verksamheter" och går inte, enligt dokumentet, "att välja bort". Starka ord!
Hur går det ihop med handelsförbindelser, via exempelvis Göteborgs hamn, som blandar in statligt (eller delvis statligt) ägda kinesiska bolag? Inte alls. Men man är ju tvungen att förklara sig på något vis.
På frågan om det finns något motsatsförhållande mellan stadens handlingsplan för demokrati och handeln med Kina svarar Cecilia Magnusson (M), styrelseordförande för kommunala Göteborgs hamn, i ett e-postmeddelande att hamnen enligt ägardirektiven ska vara en ledande export- och importhamn, med allt vad det innebär.
Vidare menar hon att kommunala Göteborgs hamn inte har några relationer med kinesiska staten. Anlöper kinesiska skepp Göteborgs hamn betalar de som alla andra. Det är fackspråk för vad som kan kallas ett "ickesvar".
Att formulera anti-diskrimineringsplaner, inkluderingsmanifest och antirasistiska slagord är billigt.
Handlingsplaner betyder något när de inte kostar något. Men när de, som är fallet med de ekonomiska banden mellan Göteborg och Shanghai, faktiskt kostar något, är de inte värda mycket.
Sanningen är den att Göteborgs Stad inte kan tillåta sig riskera sina goda förbindelser med Kina och kinesiska bolag. Vi är beroende av diktaturen ekonomiskt. Men med anledning av detta är det också dags att tona ned språkbruket i stadens alla fina handlingsplaner. "Mänskliga rättigheter" genomsyrar inte alla kommunala verksamheter. Ibland är det faktiskt det ekonomiska intresset som väger tyngst.
