Till skillnad från oss i Sverige, har våra nordiska grannländer haft en förmåga att göra rätt, i rätt så mycket som är väsentligt för ett lands väl och ve.
Det senaste exemplet är corona-bekämpningen, där deras dödstal per miljon invånare är bråkdelar av vad vår egen regering och dess expertmyndighet har lyckats åstadkomma. Detta har våra grannar dessutom lyckats med utan att deras ekonomier tagit mycket mer skada i jämförelse med vår.
Men redan före corona-epidemin uppvisade Finland, Norge och Danmark ett betydligt bättre handlag i vad som fortfarande är en ödesfråga för samtliga fyra länder – migrations- och flyktingpolitiken. De har med skicklighet och framsynthet undkommit att hamna i det bedrövliga läge som Sverige försatte sig i, under flyktingkrisen 2015, främst därför att de inte sysslade med de migrationspolitiska dumheter som regeringarna Persson, Reinfeldt och Löfven har ägnat sig åt.
Deras mer framgångsrika agerande gäller hanteringen av såväl själva migrationspolitiken, som angränsande områden vilka påverkas av den, såsom skolan, arbets- och bostadsmarknaderna och rätts- och kriminalpolitiken. Även inom andra väsentliga politikområden som försvars- och energipolitiken har våra grannländer varit betydligt mer framsynta än svenska regeringar.
Vår oförmåga i migrations- och kriminalpolitiken och nu senare i corona-bekämpningen, har till och med fått det nordiska samarbetet och de nära relationerna att knaka i fogarna. I Norden framstår sålunda Sverige som problembarnet av de fyra i syskonskaran.
Så här långt skulle detta kunna vara en berättelse om svenska tillkortakommanden och dansk/norsk/finländska framgångar. Men det finns en annan, framåtriktad och förtröstansfull samt än viktigare slutsats att dra. Om vi i Sverige verkligen tar oss samman (det engelska idiomatiska uttrycket ”get your act together” är än mer träffande i detta sammanhang), framstår tvärtom läget i Norden som mycket löftesrik, just tack vare att Danmark, Norge och Finland sett om sina hus så väl.
Ett Sverige på rätt köl skulle som de viktigaste rekvisiten ha en migrations- och kriminalpolitik som harmonierar med de övriga nordiska länderna, en försvars- och säkerhetspolitik som tar vårt lands och Skandinaviens geostrategiska betydelse på allvar i fördjupat samarbete med våra grannar, en skolpolitik värd namnet och en politik kring näringsliv, arbetsmarknad och bidragssystem som ytterligare stärker de förutsättningar som vi behöver som ett exportberoende land.
Med ett sådant Sverige skulle konfigurationen av de nordiska länderna utgöra ett kraftcentrum i vår del av världen med sina närmare 30 miljoner till huvuddelen mycket välutbildade invånare, sina starka ekonomier och sitt territorium på närmare 3, 5 miljoner kvadratkilometer (Island, Grönland, Färöarna och Svalbard inkluderade).
Gnisslet till trots i det nordiska samarbetet för närvarande, finns det all anledning att se ljust på framtiden för de nordiska länderna. Oaktat Sveriges nuvarande belägenhet, är vårt läge sådant att vi inte kan undkomma ett nära samarbete med våra brödrafolk.
Även i det perspektivet finns det anledning att skicka dem ett tack. Deras framgångar sporrar oss att ta itu med våra problem.
