I SVT:s senaste partiledardebatt fick politikerna räcka upp handen om de tyckte att det ”är bra att Sverige är ett mångkulturellt land”. Alla utom Jimmie Åkesson sträckte upp armen. Men när programledarna sedan bad de olika partiledarna att utveckla sin ståndpunkt framgick det rätt tydligt att de deras förståelse för begreppets innebörd var begränsad.
S-ledaren Magdalena Andersson talade om ett ”öppet och fritt samhälle” där ”inte alla ska stöpas i samma form”. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostgar menade att ”vi inte ska dömas utifrån hudfärg”. Centerns Muharrem Demirok förklarade att mångkultur för honom var att han som ”son till en arbetskraftsinvandrare” kunde representera Centerpartiet i debatten och se sig själv som ”en del av Sverige”. Statsminister Ulf Kristersson (M) sade att det handlade om att ”välkomna människor med olika språk och religioner” men samtidigt ställa krav på integration.
Det var inget fel på svaren. Men inget av dem handlar egentligen om mångkultur. Tvärtom nämner partiledarna olika grundvärden i det moderna, liberala och individualistiska Sverige – värden som ofta skulle hamna i konflikt med praktiserandet av verklig mångkultur.
Det här är inte bara en begreppsexercis utan grundläggande för att förstå bristerna i svensk migrations- och integrationspolitik. Begreppet mångkultur förutsätter att man kan tala om kulturer i bredare antropologisk bemärkelse, något vi är extremt ovana vid i Sverige eftersom vi gärna ser vår moderna kultur som uttryck för rationella beslut och formell lagstiftning snarare än värderingar och historia.
Kultur i denna breda bemärkelse handlar om kollektiva identiteter och livsmönster där mer eller mindre bestämda uppfattningar om religion och familj står i centrum. Det är exempelvis ingen slump att islamsk lag (Sharia) är inriktad på familjerätten. Det är heller inget unikt för muslimsk kultur utan något som utmärker alla traditionella (i praktiken patriarkala) kulturer även om föreskrifterna kan variera.
I de gamla mångkulturella imperierna; Osmanska riket, österrikiska Habsburg, Brittiska imperiet, var det inte ovanligt att olika etniska grupper hade sina egna regler kring just familjeangelägenheter och religionsutövande. Imperiestaten fanns långt borta och la sig i huvudsak bara i dess övergripande intressen – att folk inte slog ihjäl varandra och betalade skatt.
Med den moderna statens framväxt blev denna mångkulturalism svår att upprätthålla. Staten ville nu forma sina medborgare till kuggar i det framväxande industrisamhället, kort sagt till individer inom ramen för nationalstaten. Religionen och familjen blev en privatsak. Med allmän skolgång och arbetsdelning disciplinerades den moderna individen fram. Sverige är troligen i det land i världen som gått längst i denna riktning, förstärkt av en omfattande välfärdsstat och stark tro på planering. Många svenskar har ingen som helst erfarenhet av hur det är att leva i ett traditionellt, kollektivistiskt samhälle.
Välfärdsstaten har också aktivt tagit över mycket av det som tidigare sköttes av patriarkala familjestrukturer, där kontrollen av kvinnor och barn (reproduktionen av sociala maktrelationer) är helt central. Den starka statens utgångspunkt har på gott och ont varit att befria individen från familj, släkt, grannskap och andra beroenden. Via ett högt skattetryck, socialförsäkringar och höga levnadskostnader knyts individen i stället till staten och arbetsmarknaden (kapitalet).
Har man detta klart för sig förefaller de svenska partiledarnas förespråkande av ”mångkultur” mest bero på missförstånd. Vad de egentligen säger är att alla kan och bör bli moderna svenskar. Det är också rätt oklart hur Åkesson egentligen skiljer ut sig på den punkten.
Kultur, liksom religion, blir i det moderna liberala samhället en fråga för individen. Det blir något som manifesterar sig i jämförelsevis ytliga uttryck: såsom vilka helgdagar man firar, vad man äter för mat eller i värsta fall hudfärg. När kulturen på så sätt förvandlas till en mer eller mindre valbar individuell identitet blir den även något som lätt låter sig kommersialiseras till matkampanjer på ICA eller hudfärgsrepresentation i reklam-TV.
I en djupare existentiell eller social bemärkelse har det väldigt lite med traditionell kollektivistisk kultur att göra. Det har desto mer med en amerikaniserad samtidsmodernitet att göra. Att framhäva sitt ursprung eller sin hudfärg blir i ett modernt samhälle snarast en ersättning för en förlorad traditionell kollektiv kultur. Många människor står nämligen inte ut med att bara se sig som en "individ" i mängden, speciellt om man inte tillhör ”de framgångsrika” i den kapitalistiska ekonomin eller har hög status av andra skäl, såsom tillhörighet till ett ”etablissemang”.
Det är nog så man bäst bör förstå partiledarnas version av mångkultur. Den är mer eller mindre medvetet inspirerad av USA, eller åtminstone amerikanska ideal. USA är ett nybyggarland där det är vanligt att hänvisa till sitt ursprung samtidigt som landet genomsyras av en gemensam amerikansk individualistisk kultur. Staten är förvisso mer begränsad än i Sverige och toleransen för att leva sitt liv på olika sätt större. Men dagens USA slits också nästan itu av sociala konflikter.
I Storbritannien och Tyskland har man inte hyst samma illusioner om att kunna bli USA. Man har i stället delvis accepterat verklig mångkultur, även om acceptansen minskat det senaste decenniet. Britterna har låtit Sharia-domstolar verka öppet i landet. Tyskland är på många sätt mycket mer kulturellt segregerat än Sverige där miljontals turkar lever i egna enklaver sedan generationer.
Det handlar delvis om att tyskar och britter är mer medvetna om sin kulturella särart och därför även om andras särart. Men denna tolerans visade sig snabbt stå i strid med andra liberala värden. Både Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair och Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel tog officiellt avstånd från mångkulturalismen för över tio år sedan. Ett skäl var förstås att mångkultur i egentlig bemärkelse nästan alltid i praktiken innebär en obekväm acceptans för inslag av hederstänkande med kontroll av kvinnor och barn, parallellsamhällen, utanförskap och konflikter med majoritetssamhället.
Det är så man bör förstå Jimmie Åkesson (SD) när han i partiledardebatten försökte säga att mångkultur är något annat än vad de övriga gav uttryck för. Ur ett europeiskt perspektiv har han rätt. Däremot har han fel i att de övriga svenska partiledarna drivit på för att göra Sverige till ett mångkulturellt land i denna ordets mer egentliga bemärkelse.
Sanningen är snarare att svenska makthavare inte förstått konsekvenserna av sin politik. Man har i sin kombination av kulturblindhet och starka tro på de moderna institutionerna utgått från att integrationen löser sig av sig själv bara de vuxna kommer i arbete och barnen i svensk skola.
Därför valde också många länge att blunda för jobbiga frågor som hedersförtryck, kulturkonflikter eller kopplingen mellan immigration, social desorganisation och brottslighet, trots att dessa fenomen är internationellt och historiskt välkända.
Nästan ingen svensk makthavare har på allvar velat ha ”mångkultur” eftersom det knappast är förenligt med en omfattande välfärdsstat byggd på liberal individualism och jämställdhet. Man har i stället sett vår egen moderna kultur som så självklar att problemen med tiden skulle lösa sig av sig själva. När tidigare statsministern Stefan Löfven (S) raskt konstaterade att "I Sverige tar vi i hand" och apropå gängkriminaliteten inte ”såg det komma” var det ett uttryck för denna oreflekterade inställning.
Att tolerera något är inte detsamma som att gilla det. Toleransen står dock inte särskilt högt i kurs i Sverige. I relation till sådant som hedersnormer är det en bra sak. Men vi borde också bli tydligare med vad vi tycker. För som bland annat statsvetaren Andreas Johansson Heinö konstaterat är ”likhetsnormen” helt förhärskande. Det är ett arv från det homogena Sverige som delas från höger till vänster och gärna göms bakom idéer om framsteg, förnuft eller bara ses som ”rena självklarheter”. Vi gillar inte olika, även om vi gillar att säga det i kör.
