Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Ni behöver inte vara rädda för Jens Ganman

När samhällskritik inte kommer från vänster uppfattas satiren som att ytterkantshögern rusar fram.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Författaren, musikern och satirikern Jens Ganman får Fokus utmärkelse "Årets svensk" i kategorin samhällsdebattörer.

Ganman är en konträr. Skulle han befinna sig i något sammanhang där alla är eniga så kommer han garanterat vara motvalls. Bara för att. Precis så måste en samhällskildrare, eller satiriker för den delen, fungera för att vara tillräckligt skarp. Det spelar ingen roll om personen i fråga är vänster, höger eller är ointresserad av politiska etiketter.

Alla är inte glada med vinnaren. Gästkolumnisten Moa Berglöf skriver i Sydsvenskan hur utmärkelsen tyder på att högerkanten i svensk politik flyttar fram positionerna. Men är det verkligen så? Utnämningen betyder snarare den svenska offentligheten faktiskt har blivit en smula bredare och öppnare.

Det är lite märkligt att samhällskritik - så länge den inte kommer från vänster och syftar till att dekonstruera genusroller eller någon förkastlig norm - inte uppfattas som samhällskritik. Utan bara uttryck för att läskig ytterkantshöger rusar fram.

Vissa åsikter, även när de omhuldas av staten och etablissemanget, uppfattas med en sådan världsbild alltid som samhällskritiska medan åsikter som uppfattas komma högerifrån, likt Ganmans, aldrig kan vara avslöjande eller välgörande för offentligheten.

Det är talande att satir som uppfattas komma högerifrån väcker sådan irritation. Länge var det precis tvärtom. Högern utgjorde nämligen i rätt långa perioder offentlighetens utgångspunkt - arrogant, besutten och irriterad över stöddiga uppstickare som Ganman.

Tänk bara på kulturradikalismens intrång i svensk offentlighet under sent 1800-tal, en process som tog decennier. Inget område: fanan, kungahuset, sexualiteten eller könsrollerna var heligt. Allt skulle ifrågasättas. Med rätta! Ett demokratiskt och frihetligt samhälle är inte de beskrivningarna värdiga om det inte hyser - och skyddar - sina Charlie Hebdos.

De som nu surar över att en Ganman får ett fint pris av tidskriften Fokus sörjer att offentligheten blivit en smula mer pluralistisk. Ett värde som de givetvis skulle prisa i andra sammanhang, så länge det inte innebär att deras egna åsikter blir ifrågasatta.

Denna irritation och de varningar som hela tiden rullas fram så fort svensk offentlighet blir mer öppen måste förstås i ett sammanhang. Personer som Berglöf och många med henne lever nämligen med uppfattningen att det pågår ett konstant kulturkrig i vilket alla resurser måste mobiliseras. För annars kan det gå riktigt illa. Ungern och Polen, upprepas det, är varnande exempel.

Lever man med en sådan belägringsmentalitet, som närmast påminner om den israeliska känslan av att ständigt befinna sig under ett existentiellt hot, kan man givetvis inte acceptera några krusningar på ytan av den egna hegemonin. En Jens Ganman blir därmed inte ett oväntat uttryck för en välgörande mångfald i en homogen och likriktad offentlighet. Utan ett hot. En första lös tråd på skjortan. Och drar man i den tillräckligt länge så ligger snart hela plagget i en sorgsen hög på golvet.

"Vallen", som den polske journalisten Ryszard Kapuscinski uttryckte det i boken Shahernas Shah, har rämnat. Det gör förstås ont för de som tvingas ge upp en smula utrymme i offentligheten. Men det går inte längre att gömma sig bakom en kvävande konform kamratanda.

Tekniken uppfyllde verkligen löftet om demokratisering. Den gav oss små nischade Youtubekonton, uppstickarpartier i Göteborg, swishjournalister, bloggar, nya internetbaserade intresseföreningar, enpersonsmediehus och sedan dessa Ganmantyper. En del är skräp. Några är guldkorn. Oavsett vad man tycker om utvecklingen gör man sig lätt att parodiera om man tror att vår tids Jens Ganmans tyder på att vårt samhälle håller på att gå åt skogen.