Den Göteborgsbördige Malmöbon Navid Modiri har många strängar på sin lyra: journalist, musiker, poddare, entreprenör. Men framförallt brinner han för yttrandefriheten. Hans pod – eller samtalsradio – ”Hur kan vi” har som ambition att bjuda in kontroversiella personer till samtal, att lyssna snarare än att döma.
Ambitionen är lika lovvärd som sällsynt i Sverige. Att låta människor tala till punkt, att föra samtal snarare än att försöka avbryta och sätta åt intervjuoffret, samt även låta dem som inte har tillträde till mediernas finrum komma till tals.
Naturligtvis har Modiris vägran att hålla sig på den säkra sidan väckt ont blod bland dem som främst ser sin uppgift som grindvakter, smakdomare och folkuppfostrare i offentligheten – och de är många i dagens Sverige. Att Modiri är både begåvad och driven har nog också väckt en del avund.
Så, förra veckan fick belackarna vad de väntat på. Modiri tog en rejäl risk. Han bjöd in den högerextrema journalisten och ”förintelseskeptikern” Ingrid Carlqvist till samtal. Till råga på allt sändes programmet dagen efter Förintelsens minnesdag. Carlqvist säger under samtalets gång att hon inte förnekar Förintelsen, men hon sår ändå tvivel om dess omfattning.
Men har man lyssnat på hela den långa sändningen, som till största delen handlar om islam och invandring, så framgår det att Modiri med sitt lugna och sympatiska sätt ganska effektivt ifrågasätter och nyanserar Carlqvists konspiratoriska världsbild. Ingen lär ha blivit nazist av att ha lyssnat på detta. Kanske slutade någon att vara det. För Modiri når med sina gäster andra än de vanliga kultursidesläsarna.
Syftet med Modiris intervjuer är dock inte att vi som lyssnare ska dra de rätta slutsatserna. Syftet är främst att vi ska förstå (vilket inte betyder att hålla med) intervjupersonerna och hur de ser på världen.
Det här förhållningssättet – som är självklart inom god humanistisk forskning – provocerar delar av den svenska offentligheten något oerhört. Ett par av de mest högljudda kritikerna: Sydsvenskans kulturchef, Ida Ölmedal (Sydsvenskan 3/2) och mediedebattören, Brit Stakston, (DN 31/1) låter i sina, lika insinuanta som försåtliga, angrepp på Modiri förstå att han drivs av girighet, eller underförstått själv skulle dela Carlqvists extremism.
Det här är något liberaler anklagats för i alla tider. Men en liberal grundpremiss är att man måste förstå sin politiska motståndare på djupet, ta dem på allvar. Endast så kan man bottna i vad man själv står. Endast så kan man slipa sina argument. Detta förhållningssätt är själva kärnan i liberalismen.
Samma sak gäller inom seriös forskning, där är kunskap aldrig ett påbud utan verkligheten är alltid öppen för diskussion. Det är också poängen med yttrandefriheten, som främst är till för det extrema, det vansinniga och anstötliga. Just detta avskyvärda måste finnas där i ett vitalt samhälle, om inte annat som en vaccination. Annars blir samhället dogmatiskt och de goda värdena ihåliga.
Alla dessa fromlare som istället ser offentligheten som ett slagfält för sina maktstrategier, de som vill uppfostra och tysta genom att sprida skam, de som dagligen och stundligen fyller offentligheten med floskler och tomma ord – de är inga liberaler, de är inga värnare av det öppna samhället, de är inga vänner av kunskap och insikt, hur mycket de än låtsas vara det. Oavsett om de är naiva fanatiker eller bara opportunistiska handlare i ord är de framförallt tillskyndare av ett alltmer totalitärt andligt samhällsklimat, som i förlängningen kan leda över i ett totalitärt samhälle. Utan att de alltid förstår det själva. Men Modiri är inte en av dem.
