Grindsamhällen, det vill säga inhägnade kvarter och bostäder, är ett bland flera svar på ökad otrygghet i samhället. Med tanke på den senaste tidens uppmärksammade grova brottslighet är ämnet tämligen högaktuellt. Gated communities, som det också kallas, är därför en av de punkter som tas upp under den just nu pågående Säkerhetsmässan i Mölndal (där undertecknad medverkar).
Att Sverige har problem med gängkriminalitet är ingen nyhet. Den sticker ut i jämförelse med andra länder. Ändå är det troligen vardagsbrotten som har störst betydelse för människors upplevda otrygghet. Inbrotten har minskat, medan antalet personrån ökat de senaste åren, enligt Brottsförebyggande rådet – inte minst gäller det rån mot barn och unga.
Svensk debatt fastnar lätt i en sifferexercis. Ökar verkligen brottsligheten? Har den ändrat karaktär? Är det polisanmälningar eller brottsofferenkäter som är mest tillförlitliga? Klart är att viss typ av kriminalitet verkar öka och att människor känner sig mer oroliga och utsatta än tidigare. Trygghet är i grunden något subjektivt. Men det gör den inte mindre viktig. Att påpeka att risken att bli utsatt för brott statistiskt sett är låg, även när den ökar, är knappast en framkomlig väg om man vill få människor att känna sig mer säkra.
Det som faktiskt kan öka människors känsla av trygghet är konkreta åtgärder för en bättre fungerande brottsbekämpning, och en politik för att motverka segregation. Den första punkten är rätt självskriven. Den andra är viktigare än många tycks inse.
Ett samhälle som är etniskt och socioekonomiskt segregerat kommer också få en högre grad av misstro mellan människor. I synnerhet när etnicitet korrelerar med klass. I länder med extrem segregation som Brasilien, där grindsamhällen är vanliga, är också otryggheten extrem. Att vara rik i Brasilien innebär i praktiken att vara inlåst och omgiven av vakter. Att vara fattig där innebär att vara skyddslös.
Sverige är förstås inte i närheten av det brasilianska tillståndet. Men vi bör inte heller närma oss det. Grindsamhällen är egentligen bara den yttersta formen av segregation. Portkoder, staket, övervakningskameror är små steg på vägen som vi redan börjat ta – liksom viljan att bara vara granne med likasinnade.
Privata åtgärder för att öka tryggheten tenderar att öka misstron människor emellan, både hos de som låser in sig och hos de som stängs ute. Det kan lätt bli en ond spiral. Ändå vore det missriktat att klandra de som vill skydda sig mot otrygghet. Det är naturligt och rationellt att vilja värna sig själv, sin egendom och sin familj. Ansvaret för att undvika den negativa spiralen av murar och misstro vilar på staten.
Både högern och vänstern har brustit i detta avseende. Vänstern har länge förringat vikten av effektiv brottsbekämpning och de negativa konsekvenserna av en gränslös migrationspolitik som leder till ökade klyftor. Högern har inte sällan bortsett från de negativa effekterna av bostads- och skolsegregation, vilka blir extra påtagliga i ett mångkulturellt samhälle.
En viss otrygghet är förvisso ofrånkomlig i fria samhällen. Ändå bör vi värna den unika svenska tilliten människor emellan. Den är en av våra största tillgångar. Att vi var och en börjar bygga murar omkring oss är en samhällsutveckling som alla förlorar på. En mjuk politik skapar i detta fall ett hårt samhälle. Motsatsen är faktiskt att föredra.
