Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Isak Skogstad: När skoletablissemanget visade sin bockfot

Skoldebatten präglas av fula debattknep och personpåhopp. Ironiskt nog är det de som säger sig stå för inkludering och demokrati som ofta använder sig av de fulaste knepen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag blev fullkomligt bestört av att läsa avslöjandet om att Hamid Zafar, känd som rektor Hamid, under pseudonym skrivit antisemitiska och homofoba inlägg på nätet. Men medan vi andra bevittnade vad som kan beskrivas som en tragedi, fanns det en man som såg det som ett ypperligt tillfälle att framhäva sig själv. Mannen heter Hans Renman, och i två inlägg på Facebook och Instagram skrev han hur avslöjandet visar vilken hatisk människosyn hans kritiker har.

För att göra det hela begripligt behöver jag först beskriva Renmans bakgrund. Han gjorde sig en karriär i början av 2010-talet genom att kränga datorer till skolor. Han sålde in dem med hjälp av en progressiv pedagogisk vision. Skolan utmålades som förlegad, fast i gamla hjulspår. Den nya, moderna skolan ska i stället vara en kreativ plats där eleverna själva söker sin egen kunskap. Som av en händelse sålde just han de produkter som gjorde det möjligt.

I en essä jag skrev om den svenska skolans digitalisering nämnde jag Renman som ett exempel på hur IT-företag använt tvivelaktiga affärsmetoder och sålt prylar till skolor baserat på vetenskapligt avfärdade pedagogiska idéer. Jag tror han tog illa vid sig av det, och nu såg han ett gyllene tillfälle till hämnd.

I sina inlägg klumpade han ihop mig med Hamid. Renman menade att vi uppenbarligen delar samma människosyn, då vi båda förespråkar ”auktoritära metoder”, ”helst med olika typer av straff” – ”till och med våld och andra polisiära metoder”. Inlägget avslutas så här:

”I dag får vi svart på vitt i vilken ideologisk mylla som den här synen på människor växer. #skolan #antisemitism #homofobi #sexism”

Att jag är en varm förespråkare av traditionell undervisning och är kritisk mot överdriven digitalisering i skolan förklaras alltså enligt Renman med att jag hatar judar och homosexuella. Med andra ord så drivs jag alltså av självhat.

Nej, det är så klart en absurd lögn. Jag är övertygad om att han är fullt kapabel att tänka. Därför är han medveten om att han ljuger. Det är ett fult debattknep som syftar till att trycka ner sina motståndare och på samma gång framhäva sig själv. Ett vanligt knep på sociala medier, särskilt bland dem som lever på uppmärksamhet.

Även om det fula knepet är i en klass för sig, så är det ändå ett av flera exempel på hur nivån i den svenska skoldebatten har sjunkit allt lägre. De allra värsta påhoppen, som kanske tidigare främst gick att finna i migrationsdebatten, har sakta men säkert smugit sig in i skoldebatten.

Det märkliga med skoldebatten är att de allra lägsta personangreppen ofta tycks komma från de mest privilegierade och högst utbildade. Ofta är det samma pedagoger som paradoxalt nog säger sig kämpa för skolans värdegrund. Tillsammans utgör de ett pedagogiskt etablissemang.

Många har fått erfara vad som händer när man kritiserar dem. Fråga bara Jonas Linderoth, som i egenskap av professor i pedagogik var en del av etablissemanget. Men samma dag han på DN Debatt kritiserade de progressiva pedagogiska idéer som förenar etablissemanget blev han persona non grata. På sitt universitet blev han både utfryst och mobbad av pedagogerna, så till den grad att han lämnade sitt jobb. ”I och med det var mitt liv som utbildningsvetare över”, sa han i en intervju några år senare.

Utan att jämföra våra erfarenheter så vill jag ändå nämna några talande exempel på vad jag har fått erfara.

Jag kritiserade elevinflytande, då det enligt skolans läroplan ska innebära att eleverna får ”… ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll”. Samtidigt har vetenskapliga studier visat att elever själva inte vet vad som är bäst för dem. Exempelvis föredrar de metoder som är sämre för deras inlärning.

Det fick Anders Jönsson, professor i pedagogik och lärarutbildare, att anklaga mig för att vara antidemokrat.

Jag kritiserade lågaffektivt bemötande, då metodens främste förespråkare menade att lärare inte ska ingripa om en elev börjar kasta möbler i klassrummet. Jag påpekade även att metoden saknar evidens som visar att den fungerar i skolan. Nyligen konstaterade även Myndigheten för medicinsk och social utvärdering att det (heller) inte finns evidens som visar att metoden fungerar för utåtagerande barn.

Det fick Bo Hejlskov Elvén, psykolog som säljer föreläsningar och kurser om lågaffektivt bemötande, att anklaga mig för att förespråka våld mot barn.

Jag kritiserade inkludering i skolan, som går ut på att låta elever med särskilda behov gå i vanliga klasser. Jag menade att det både ställer orimliga krav på lärarna samtidigt som eleverna inte får den hjälp de behöver. Det finns även studier som visar, föga förvånande, att elever med särskilda behov gynnas av att undervisas av speciallärare i mindre grupper.

Det fick Alma Memisevic, doktorand i pedagogik och inkluderingsförespråkare, att anklaga mig för att uttrycka mig fascistiskt.

Visst har jag blivit härdad med åren, men det är inte mina upplevelser som är det intressanta. Frågan är mycket större än så. Vad händer i förlängningen om de som vill diskutera viktiga sakfrågor, som exempelvis skolan, möts av ett debattklimat präglat av en slags omvänd generositetsprincip? Om saklig kritik möts av osanningar, personangrepp och insinuationer?

Några stridbara debattörer kommer säkerligen klara av det, någon enstaka kanske till och med blir motiverad av det. Men det är nog desto fler som tappar både hopp och lust att delta i debatten. När det väl sker, då kan man på allvar börja prata om hot mot demokratin. Och då inte bara som ett debattknep, utan dessvärre som en högst saklig beskrivning av konsekvenserna som följer av en fullständigt urspårad debatt.