Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ryska förnödenheter anländer till Italien från Ryssland. Bild: Alexei Yereshko
Ryska förnödenheter anländer till Italien från Ryssland. Bild: Alexei Yereshko

Adam Cwejman: När röken lagt sig väntar EU:s kris

Ryssland och Kina kommer inte vara sena att utnyttja EU:s misslyckande med snabb krishantering av coronaspridningen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Federico Canes suddiga videoklipp på Facebook har blivit en viral succé. Den italienske mannen rullar ihop en EU-flagga och sätter upp en rysk. Sedan håller han upp en papperslapp med orden "Tack Putin, tack Ryssland".

Samtidigt rullar en rysk militärenhet, specialiserad på att hantera kemisk och biologisk krigföring, in i norditalienska Albino och desinficerar ett äldreboende. Stora mängder ansiktsmasker har dessutom flugits in med militärflyg. Vissa hävdar att materialet är föråldrat och onödigt. Andra menar att det visar vilka Italiens sanna vänner är. I italiensk media sprids nyheterna om Rysslands och Putins solidaritet.

Även Kina har skickat hjälp till Italien. I slutet av mars anlände trehundra kinesiska läkare för att hjälpa till på de överbelastade sjukhusen. Med sig hade de stora mängder sjukvårdsmaterial.

Det här är solidaritetshandlingar som man i Italien sent kommer att glömma. Minns de polska brandmännen som 2018 en masse anlände till Sverige under de omfattande bränderna i Jämtland.

Samtidigt ökar ordkriget mellan italienska politiker och de nordeuropeiska grannländerna. Symboliken i narrativet som nu rullas ut ska inte underskattas - Ryssland och Kina ställer upp när EU sviker.

I den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) kunde läsarna för två veckor sedan läsa en helsidesannons i vilken ett antal italienska borgmästare och guvernörer beklagade sig över Nordeuropas motstånd mot att ge ut obligationer som stöd för/till krisdrabbade sydeuropeiska länder.

Finansieringen av det obligationerna skulle garanteras av de mindre belånade och rikare nordeuropeiska länderna. Men italienarna får kalla handen av Tyskland och Nederländerna. De italienska politikerna som skrev i FAZ gjorde paralleller till tyskarnas ovilja att betala krigsskadestånd till Italien efter kriget. Konflikten, som nu innehåller plågsamma historiska paralleller, påminner om det som ägde rum mellan Grekland och Tyskland under Eurokrisen för några år sedan.

I årtionden har sloganen "An ever closer union" trummats in. Unionen skulle göra mer, vara mer integrerad och därigenom stärka varje enskilt medlemsland. Det har skapat väldigt stora förväntningar, främst i Sydeuropa men på senare år även i Östeuropa, över vad EU kan göra - även i en krissituation som denna. Nya politiska sakområden har adderats till EU:s kompetenslista för varje år utan någon större eftertanke. När hjälpen sedan uteblir, eller anländer för sent, kommer besvikelsen som ett brev på posten.

EU är som en sträng som spänts för hårt med ambitioner och drömmar. I stället för att vara mästare på ett fåtal områden har unionens ansvarsområden bara ökat. När väl en stor kris uppstår som EU inte kan hantera, vilket vi nu bevittnar, blottläggs problemet med att lova mer än vad som kan infrias.

Hade inte euron funnits, med allt vad det innebär rörande gemensam finanspolitik och behovet av stödåtgärder för ekonomiskt svagare länder i samarbetet, hade inte heller förväntningarna på euroländerna Tyskland och Nederländerna varit lika stora i Italien och Spanien. Innan euron kunde alltid Grekland och Italien devalvera eller på annat sätt göra sina länder billigare i drift. Det går inte nu. Därför ser vi artiklar av det slag som publicerats i FAZ.

För medan ansvarsområdena för EU ökat under de senaste två decennierna har den underliggande solidariteten mellan länderna inte förändrats nämnvärt. Nederländska, danska och tyska skattebetalares solidaritet med sydeuropéerna är inte oändlig. Ihåliga löften om vad EU kan göra har visat sig vara ett av de största hoten mot EU. Och det är allvarligt. För EU är i sina goda stunder det viktigaste och mest framgångsrika politiska projekt européerna någonsin deltagit i.

Flera stormakter vill se ett splittrat EU. Såväl Ryssland som Kina tar nu chansen. Rysk statsmedia kan knappt dölja skadeglädjen över Europeiska kommissionens handlingsförlamning inför det som händer i Italien. Samtidigt som den egna hjälpen, även om den är rätt begränsad, bejublas.

Rubrikerna om hur EU sviker när det gäller får gehör bland italienare som upplever sig utlämnade. Att kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nu talar om ett krispaket, "En ny Marshallhjälp", ändrar inte på faktumet att det var Ryssland och Kina som snabbast insåg vilken sorts hjälp som skulle få mest medialt och symboliskt genomslag. När pandemin försvinner kan det här innebära början på en förnyad politisk kris för Europeiska unionen.