Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: När krisen kommer är det tomt i sjukvårdslagren

Trots att Sverige har en myndighet för samhällsskydd och krisberedskap saknas i nuläget reserver av sjukvårdsmaterial.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På svenska sjukhus råder brist på testkit för smittkontroll. Det saknas dessutom skyddskläder och utrustning för att vårda de med andningssvårigheter. Läkare och sjuksköterskor gör vad de kan med vad de har. Vi får hoppas att belastningen inte ökar på samma sätt som i Italien.

Det går inte att behålla personal i beredskapslager. Även om det går att kalla in pensionerad och tjänstledig personal. Däremot går det faktiskt att hålla sig med reservlager av nödvändig sjukvårdsutrustning. Detta har Sverige tyvärr inte gjort. Vi förlitar oss på att marknadsflödena ska vara intakta även i en kris. Men så fungerar det inte i praktiken.

Vi kan helt enkelt inte ta för givet att marknadsekonomin, i alla avseenden, fungerar som den ska under extraordinära händelser. Bröd kommer finnas på butikshyllorna. Även om befolkningen hamstrar ordentligt. Men vad som faktiskt inte kommer finnas till salu är produkter som är beroende av ett fåtal tillverkare och långa logistikkedjor, vilket ofta är fallet inom sjukvårdsbranschen.

Exempelvis har Frankrike stoppat all export av kritisk medicinsk utrustning. Enklare saker som handsprit, ansiktsmasker och kirurgmasker stoppas också från att exporteras. Tysklands inrikesdepartement bannlyste redan förra veckan all export av medicinsk skyddsutrustning. Statsmakten i många länder kommer, utan protester, att stoppa handel med vissa varor.

Ingen bryr sig direkt om att värna EU:s inre marknad när det är pandemitider. Det är självklart att länder över en natt blir protektionister när de mobiliserar sig för att skydda sina medborgare. Bakom den tunna fernissan av europeisk solidaritet gömmer sig den krassa verkligheten: Staterna i Europa ansvarar främst för sin egen befolkning.

Detta lär oss något väldigt enkelt för framtiden: Våra logistikkedjor är väldigt känsliga. Vi kan inte lita på att rätt material når till rätt köpare i rätt tid. Konsekvensen är inte primärt ekonomisk utan kan räknas i mänskligt lidande. Därför har staten ett stort ansvar att vara förberedd på speciella händelser av det slag som hela världen just nu genomlever.

Sjukvården måste ha tillräckliga lager av kritiskt material så att personalen inte står tomhänt när en pandemi slår till.

Att regeringen nu går in med ordentliga resurser för att dämpa skadeverkningarna på ekonomin är utmärkt. Företag ska inte behöva gå under i onödan vilket innebär betydligt värre ekonomiska konsekvenser för staten på sikt. Men det betydligt mer akuta behovet är sjukvårdsutrustning.

Men om marknaden inte möter den dagliga efterfrågan måste reservlager finnas på plats. Sådan koordination borde rimligtvis Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ansvara för. Deras uppdrag är att samordna beredskapsåtgärderna för hela landet.

Söker man på myndighetens sida efter rapporter och planer så är ord som värdegrund, genus, mångfald och hållbarhet oerhört vanliga. Beredskapslager får betydligt mindre uppmärksamhet av myndigheten. Antal träffar på en myndighets hemsida vittnar kanske inte om så mycket. Men vad vi ägnar oss åt i "fredstid" säger en del om vad vi är förberedda på i kristid.

Blir det ändring på det nu? I lördags fick vi under en presskonferens med statsministern beskedet att MSB får 75 miljoner för att ta fram informationsmaterial till befolkningen. Broschyrer i all ära, men det är inte arbetsuppgifter för kommunikatörer som är det viktiga nu utan sjukvårdskapacitet och en konkret plan för hur vi ska överkomma importrestriktionerna. Kommunikationsmedel finns i överflöd, det handlar om att använda sig av dem.

Varför saknar ett så rikt land som Sverige beredskapslager för sjukvården för de fall då världen stänger sina gränser och det råder oväntade handelsrestriktioner? Vi saknar inte resurser eller kloka personer på myndigheter som MSB. Trots det står vi utan grundläggande samhällsskydd när behovet är som störst.