Något slut på kommunikatörernas tillväxt inom den offentliga sektorn tycks inte vara i sikte. Tvärtom, kommunikatörerna är på ordentlig frammarsch i den statliga och kommunala förvaltningen.
I en kartläggning från 2015 visade Dagens Samhälle att antalet kommunala kommunikatörer i hela landet uppgick till nästan 4000 tjänster. Det var en fördubbling på tio år. Några år senare följde tankesmedjan Timbros nätmagasin Smedjan upp saken med särskilt fokus på vissa kommuner. Göteborgs stad stack ut med 253 anställda kommunikatörer. Det var långt fler än vad Stockholm eller Malmö anställt.
Men även inom statsförvaltningen växer kommunikationsavdelningarna. I en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) framkommer det att myndigheternas kommunikationsverksamhet expanderat ordentligt sedan mitten av 2000-talet (ESO 2021:3).
År 2019 fanns omkring 3 600 myndighetsanställda som på ett eller ett annat sätt ägnade sig åt kommunikation, vilket var en ökning med 46 procent jämfört med år 2006. Men det finns enorma skillnader mellan olika myndigheter. Trafikverket, Polisen, regeringskansliet och en rad universitet toppar listan över flest anställda kommunikatörer. Göteborgs universitet är ett av dem med 153 kommunikatörer. Rapporten visar också att kommunikation sedan länge övergått från att vara en stödjande verksamhet till att utgöra en tydlig kärnverksamhet i myndigheternas arbete med allt större makt.
Hur blev det så här? En stor del handlar givetvis om att det i dag ställs högre krav på våra myndigheter att förmedla och tillgängliggöra information till allmänheten. Men det handlar också om att myndigheter förväntas säkra allmänhetens förtroende. Det är därför polisen vid sidan av bovjakt och långa passköer också lägger resurser på att vara synliga i sociala medier.
Kommunikation utgör ett viktigt verktyg i förtroendearbetet. Och för universiteten handlar det givetvis om att inte bara förmedla intern information till anställda och befintliga studenter, utan att också locka till sig nya studenter – i konkurrens med övriga universitet och högskolor.
Vad har vi medborgare egentligen fått ut av denna explosionsartade tillväxt av statliga och kommunala kommunikatörer? ESO-rapporten ger tyvärr inget svar. Få myndigheter redovisar faktiskt kostnader för kommunikationsverksamheten och det är svårt att se några effekter.
Och på den kommunala nivån har alltför många exempel avslöjats där kommunikationssatsningarna väcker berättigade frågor om vad folks skattepengar egentligen används till. Låter Jönköping kommuns podcast om sår eller Skövde kommuns officiella podcast Hälta-hälta som rimliga kommunala utgifter?
Det är förvisso enkelt att hitta exempel över kommunikationssatsningar att raljera över. Men självaste grundtanken om att den offentliga sektorn ska göras så tillgänglig som möjligt för invånarna genom en mer kommunikativ, transparent och öppen verksamhet är givetvis god. Frågan är bara hur många kommunikatörer som egentligen krävs för att leva upp till det ändamålet och hur mycket det ska kosta skattebetalarna.
