Coronaviruset har den senaste månaden slagit ut nästan all annan nyhetsrapportering. Det kan ge ett litet märkligt intryck. Har världen tagit paus? I någon mån stämmer det ju. Stora delar av det övriga samhället går på sparlåga. Stora delar av världen sitter i karantän. Men i huvudsak handlar det om nyhetsvärdering.
Det var först när jag själv började arbeta på tidningar som jag förstod innebörden i begreppet ”sommartorka”. På sommaren ligger den vanliga politiken nere. Men sidorna måste fyllas även om ”inget händer”. För naturligtvis händer det saker hela tiden. På sommaren kan ett regionalval i Indien plötsligt bli ett TT-telegram. Vad ”som händer” är i hög grad en fråga om ett urval som någon gjort i konkurrens med annat.
Coronakrisen har inte bara slagit ut mycket av den normala nyhetsrapporteringen. Den har i kanske ännu högre grad slagit ut mycket av den ”normala” åsiktsdebatten. Plötsligt handlar politiken i mycket högre grad om konkreta saker som virustester, intensivvårdsplatser och beredskapslager. Och i mycket mindre grad om vilken debattör som sa vad om vem, vilka partiledare som lunchat ihop eller vilka partier som kanske, eventuellt kan tänka sig att samarbeta efter nästa val. 1930-talet står inte längre akut för dörren och nationens undergång är inte heller lika nära förestående.
Coronaviruset har på sätt och vis tagit ned offentligheten på jorden. En och annan läsare undrar nog varför inte politiken alltid domineras av sakfrågor. Det är en på alla sätt rimlig fråga.
Många försörjer sig dock på att hålla ideologifabrikerna vid liv. Känslo- och underhållningsvärdet ska inte heller underskattas. Sakfrågepolitiken har länge ansetts torr och tråkig – kanske för att få debattörers vardag står och faller med hur sjukvården och anställningsreglerna fungerar, eller med nivån på skatter och bidrag.
En del kan inte ens nu låta bli att rida sina ideologiska käpphästar. Det gäller förstås dem som ser en konspiration i varje regeringsbeslut, alternativt en potentiell högerextremist i varje regeringskritiker, och bara måste göra även virusbekämpning till en höger-vänsterfråga.
Men det gäller även mer etablerade institutioner. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar på sin hemsida pliktskyldigt att fler män har drabbats av coronavirus för att sedan lägga ut texten om att det nog ändå kommer slå hårdast mot kvinnor av olika anledningar. I början av krisen talades det i medierna om att viruset kunde spä på rasism mot olika grupper.
I huvudsak har dock viruset lyckats hålla käpphästriddarna kort. Kulturkriget verkar komma av sig när det inte ges syre. Utan ideologiproducerande myndigheter och politiker ingen högerpopulistisk reaktion och vice versa. De här grupperna behöver varandra som danspartners, en dans som i vanliga fall tar stort utrymme och drar publik likt ett tivoli med gratis sockervadd åt alla.
Naturligtvis kan inte all politisk diskussion innan coronan avfärdas som pseudodebatter. De ämnen som tidigare dominerade: Invandring, integration och kriminalitet är på riktigt. Men en del av deras sprängkraft kom från att de blev en integrerad del av en ideologisk kamp mellan ”etablissemang” och ”högerpopulister”. En scensättning som båda sidor är lika skyldiga till. Svårast att ta till sig den underliggande logiken har makten, det vill säga etablissemangssidan, haft. Jämställdhetsmyndigheten ser sig knappast som en jämbördig part i ett kulturkrig utan mer som en expertmyndighet – ett självbedrägeri man delar med rätt många andra.
Nu när debatten istället domineras av "riktiga" experter och frågor har regeringen på kort tid stärkt sina opinionssiffror rejält. Kanske en hint om att ganska många föredrar allvar, saklighet och pragmatism framför det där tivolit – när det nu finns något annat att välja.
